Ett nytt försök med nya bloggen som jag ogillar.

Ja, så är det bara att försöka sej på att skriva igen, trots att det inte är sig likt på bloggsidan. Jag skrev i går och gjorde vissa uppdelningar av skriften. Men ack, när det var publicerat så var allt hopkört utan mellanrum. Det gillar jag inte och Linn och jag kom nyss överens om att det är inte något att göra åt det. Så nu är det bara att skriva på och strunta i att allt blir kompakt och utan indelningar. Ber om ursäkt för detta. Jag är ej glad åt det. Var roligare förut. Men gnälla för det ? Nej! Nu ska jag berätta att jag ej gick till kyrkan i dag, fast jag var erbjuden hämtning med bil. Vad gjorde jag då? Lyssnade till närradions gudstjänst.Som vanligt när jag inte går till kyrkan. Bakade bullar och Knaseboller,grova rågbullar, sååå nyttiga för hälsan. Måste erkänna att jag tänkte medan jag bakade:" Vad skulle mamma sagt?" Baka på en söndag! När allt var klart tackade jag Gud som givit mig kraften att orka. Så kom en kaffegäst och fick del av det goda. Nu ska jag packa ner det jag behöver ha med till Uppsala dit jag reser i morgon. (Gud och grannarna vaktar huset som vanligt)Jag ska träffa en vän som inte mår så bra i själen och så har jag en väninna som jag ska bo hos. Hon var skolpastor när vi bodde i Borensberg för många år sedan och vistades ofta i vårt hem. Vår vänskap är djup och äkta och jag ser fram emot att få möta henne igen. Vi sågs senast här i Örebro förra sommaren. Nu blir det alltså ingen blogg på tre dagar. Alla nytillkomna läsare, och de är många, kanske kan ta en titt bakåt i mina inlägg för att få lite sammanhang. Det gläder mig att fler än mina barn och barnbarn läser. Nu avslutar jag det här inlägget och skriver ett nytt där jag fortsätter att berätta om hur min smygande ensamhet under min första tid i Stockholm 1943 fick ett slut. "Herren välsigne oss och bevare oss", hörde jag sägas i radion i dag.Vi får ta till oss detta och tro att det är sant.