Söndag 15 februari 2015. Oväntat besök av barnbarn.Lite ur dagbok och block från 90-talet.

Så har det varit söndag igen. En annorlunda söndag, som t.o.m. gjorde att Gudstjänsten fick byta kanal. Efter två mord i Köpenhamn blev gärningsmannen, en 22åring skjuten till döds av polisen.
Rapportering om händelserna har pågått hela dagen i TV2.
 Efter det som skedde i Frankrike nyligen är många länder inställda på att sådana händelser kan inträffa var som helst i Europa så högsta beredskap måste gälla. Det är så sorgligt. Några förhoppningar om att det ska bli bättre på vår jord tycks ingen ha. Jag väntar på dagen då Gud definitivt ska sätta ner foten och säga: "Hitintills men icke vidare." Trygg är jag i att veta att det är Gud som har sista ordet.

Jag kunde ej få in den ändrade kanalen för Gudstjänsten från Frälsningsarme´n i Västerås men lyckades få in den på datorn.
Gick sedan ner i källaren för att kolla lite då min snöskottare ringde och frågade om han kunde titta förbi och få en kopp kaffe. Så klart! Människan först gäller i alla lägen.
"Du är ju gammal" sa han. "Gamla människor har erfarenhet och jag har en del frågor som jag behöver få svar på." Så blev jag delgiven tankar och funderingar som länge rört sig i den unge mannens liv. För mig är sådana stunder ovärderliga. Jag kan ej svara på alla frågor men jag vet att det i grund och botten är Gud människor söker vid sådana tillfällen. "Jag mår så bra här och är lugn när jag går härifrån", sa han. I mitt inre fanns en bön om hjälp att förmedla Guds kärlek till en människa som söker kontakt med Gud. I Bibeln står det att Gud är inte långt borta från någon av oss och  att "den som söker han finner."

När han gick fick jag oväntat besök av Linn, Filip och Tobias. Mina tre yngsta barnbarn, alla ännu ogifta. Linn hade följt med mamma hem från Göteborg och tar tåg till Växjö i morgon bittida. Filip tar också i morgon tidigt tåg men till Göteborg.
Det är så roligt att se de tre syskonens samhörighet, hur de älskar varandra och tar chanser som bjuds för att få träffa varandra. Att de också hann ge mig en stund uppskattade jag verkligen.

Ska fortsätta med dagboken från år 1990.
I dag tog jag fram mina två första kollegieblock som jag skrev i efter Georgs plötsliga död.
Förvånad blev jag av att se, dels att jag redan i oktober månad hunnit börja på block nummer två, dels att jag skrivit lika ofta som i dagboken, men med större känsla och flera ord.

22 oktober 1990. Måndag. Kom till Örebro klockan 6 på morgonen. Åkte med Lennart.
Packade och åkte till själavårdskursen i BjärkaSäby, som jag anmält mig till.
Tågbyte i Hallsberg, Katrineholm och Linköping.
Att jag ej tog bilen berodde troligen på att någon av barnen behövde den under veckan då jag var borta.
Erik Ewalds och Birgitta Wallhagen var kursledare. Båda med lång erfarenhet av undervisning .
Det blev en fantastisk vecka. Birgitta hade praktiserat hos Georg under sin utbildning till folkhögskolelärare och de båda  hade i många sammanhang arbetat tillsammans inom folkbildningen så hon kände Georg mycket väl. Det gjorde så gott då hon sa:" Om du visste vad Georg beundrade dej." Vi satt tillsammans och pratade om honom. Det var så skönt att få göra det med någon som förstod.
På fredag em gick det ett tåg direkt till Örebro. Inga byten!
Jag var så tacksam för kursen med sitt rika innehåll med inriktning på människor i olika situationer.
På söndagen bjöd jag Sven, Maria och barnen på middag.
Börje ringde och var bekymrad för sin dotter. Vi bad tillsammans i telefon.

Så hade ännu en vecka i oktober försvunnit.
Tar en liten titt i mitt block där jag skrivit om oktober månad.
Så många brev jag skrev till honom. Om minnen, om min längtan och saknad.
I ett av breven står det:" " Georg, du ska få din gravsten, snart!" I oktober månad!

Nu har halva februari 2015 försvunnit och bara ett par dagar med minusgrader. Så märkligt!
I morgon måste jag till träning. En hel vecka sen sist.
I morgon börjar sportlovet. Hoppas att något av barnen följer med till ett kondis så jag får äta semla och fika på rätt ställe. Jag bakar semlor och äter hemma också men det där med semla på kondis tillsammans med någon har jag fått "på hjärnan", som man säger.

Jag lever verkligen ett bra liv och jag är så nöjd. Tacksam för varje dag. Jag har inte ont  och jag känner mig inte ensam. Önskar att få vara till uppmuntran för någon. I TV i dag sjöng de en sång: "Jag behövs, du behövs..."  Världen kan vi ej göra om men NÅGOT kan vi alla göra.

Nu blev det en väldigt lång blogg men ingen är ju tvungen att läsa alltihop, eller ens något.
Jag önskar oss alla en GodNatt. Så ser vi fram emot en ny dag med vår i luften. Visst är det härligt!