Tisdag, onsdag 24,25 februari 2015. Sorgedagar år 1990.

I går var jag för trött för att skriva blogg.Egentligen är jag lika trött i kväll men dels är det ett sätt att vila benen, som gått mycket i dag, dels behöver jag komma till slutet av år 1990 snart.
I går sov jag en del, bakade två sorters kakor. På kvällen skulle jag vara på husgruppssamling men måste stanna hemma för jag blev hastigt dålig, somnade och så tog dagen slut.

I dag har jag planterat vindruvor(se event. foto). Hämtade kompostjord, som tillverkats i komposttunnan av potatisskal och annat avfall. Så fin jord det blir i tunnan.
Jag ger bort dem gratis men fick i dag en tanke att be den som vill hämta ett par plantor att ge en sedel till en tiggare i stället för betalning.
Jag har under mitt liv fått, ibland "helknasiga", ibland mindre "knasiga" eller någon gång vettiga infall. Jag brukade vända mig till Georg och bolla infallen innan jag vågade realisera dem. Nu har jag ingen Georg att få hjälp av. Får se hur det går med "vindruveinfallet."

Eftermiddagen tillbringades på stan och besök i olika affärer. Är så tacksam för "färdtjänst" som gör det så enkelt att lämna och komma tillbaka till hemmet.Särskilt vintertid.

I går tittade jag i ett av mina block från år 1990. Genom att berätta om sorgen så kanske jag når en eller annan,som kan dra lite nytta av att läsa om någon annans sorg och saknad. För min del är det inte så att jag numera går och mår dåligt av det som hände för så många år sedan men så klart är det lätt att detaljer dyker upp när jag skriver om den tiden.
En tid efter Georgs död tog jag mig för att besöka kyrkan, där jag satte mig på samma plats där Georg och jag brukade sitta. Jag kände hur svag jag var inombords.
På grund av den överdrivna känsligheten undgick det mig inte att se hur en del av våra vänner som satt i närheten lämnade kyrkan utan att hälsa. Förmodligen för svårt för dem. Andra visade sitt deltagande med några varma ord.
Jag hade en ny, långärmad tröja på mig. Första gången jag använde den. Jag minns fortfarande exakt hur den såg ut. En av våra nära vänner, hälsade så innerligt på mig och sa sedan vänligt:" Ruth, axelvadden ligger snett". I vanliga fall skulle jag ha sagt "tack" med ett leende. Men tänk så det blev!
Jag behärskade mina känslor men såg till att säga adjö och komma ut och hem så fort som möjligt.
Väl hemma storgrät jag och upprepade gång på gång: "Axelvadden ligger snett, axelvadden ligger snett.Men GEORG är ju död!!! Axelvadden ligger snett! Vad spelar det för roll?."

Jag grät och grät. Ringde till en av vännerna i vår ekumeniska bönegrupp. Vi sa nästan ingenting. Vi bara grät tillsammans och jag behövde inte säga något om axelvadden som låg snett. Den som påtalade det är för länge sedan hemma hos Gud och fick naturligtvis inte veta hur tokigt jag tolkade hennes vänlighet.

Kanske var jag ännu för skör för att utsätta mig för kyrkobesök o.d. Samma hade  hänt mig några dagar tidigare då jag gick ut på marknadskvällen " för att få lite omväxling". En av Georgs nära vänner,(också han nu hemma hos Gud), hälsade på mig och sa några varma ord om Georg och saknaden. Jag cyklade hem och storgrät, ångrande att jag givit efter för lusten att "komma ut bland folk". Jag borde ha hållit mig till familjen ännu en tid.

När jag nu tänker tillbaka så kan jag skratta åt det men vill ändå komma ihåg hur känslig man blir för att kunna förstå andra i liknande situation.

Livet fortsatte ju och ju längre tid som gick ju lättare gick det att leva ensam.
Dessutom ställde de upp, barnen och barnbarnen, stannade ofta över natt och så hade jag ju barnen från socialen samt Erik, som kom att bo en termin hos mig.

Nu ska jag,efter att ha sett "Uppdrag granskning" under tiden som jag skrivit, gå till nattens vila.
Så glad jag är att jag hann uträtta en del ärenden på stan. Jag är också glad för att Sven blev pensionär. Han ringer ibland och säger att han ska till affären och undrar om det är något jag behöver.
Jag är dessutom frisk, tror jag! Lite dålig syn och hörsel och vingliga ben hör väl åldern till.
Kollade ögontrycket i dag. På det sedan många år skadade ögat 19 och på det friska 15. Låg "
innanför ramarna" sa optikern.
Nu ska jag försöka få med ett foto på de nyplanterade vindruvorna. De är gröna och goda när de är klara såsmåningom.   GodNatt kära vänner! Sov Gott! I morgon har vi en ny, spännande dag att möta. Jag önskar massor av energi för att göra det somjag ligger efter med. Och så ska jag träna!