Tisdag 10 februari. Några gamla dagboksanteckningar från år 1990.

Kvällssol i väntan på våren.

Om att förstå mig på nya datorn tycker jag inte!!! Det kommer upp än det ena än det andra som jag måste förhålla mig till. Trycka på knappar jag inte vet något om. Bara  att prova tills jag  snart är på ruta ett igen.

Nu sätter vi igång med dagboken från oktober 1990. Georg var död och jag stod plötsligt ensam.
Har under årens lopp kommit till slutsatsen att det som var värst var vissheten om att jag inte längre betydde MEST för någon. De tre äldsta barnen hade sina familjer. Elsemarie hade sin man.
Ingen ringde och sa "O, vad jag älskar dej." Jag behövde inte längre åka till tåget och möta honom.
Vi brukade på väg hem från tåget besöka någon affär tillsammans.
Nu var jag ensam att handla. Jag minns att jag kunde stå vid kassan och otåligt vänta på min tur och tänka:" Men skynda er då! " Jag måste snabbt iväg till bilen och ta mig hem medan jag kunde behärska mig.

Allt hemma blev så meningslöst till att börja med. Knutarna löstes upp efterhand. Det här var ett tillstånd jag hamnat i, som jag aldrig kunnat tänka mig in i. Jag blev glömsk. Håret blev konstigt.
Jag kunde plötsligt bli arg utan att det fanns någon anledning eller någon att rikta ilskan emot.
Ett sådant minne kan jag ta fram just nu. Det var när en man från Försäkringskassan några dagar efter Georgs död, ringde och frågade om min inkomst, vill jag minnas.
 Jag fräste åt honom att det hade inte han med att göra.  " Ja men det är för att vi ska göra rätt utbetalning. Du måste ju ha pension så du har något att leva av." " Jag vill inte ha någon pension",
  sa jag med arg röst. Han försökte få mig att förstå att jag skulle bli ensamförsörjare och sa att de måste veta min inkomst men tydligen förstod han att det inte var läge för ett sådant samtal just då, bad om ursäkt för att han störde och sa tack och adjö.

Jag berättar detta, och mer kommer det att bli med tiden, för att jag om möjligt kan ge en liten fingervisning om hur otroligt känslig man är första tiden.
Kanske är det skillnad om man har haft en tid av förberedelse. Nu  kastades plötsligt så mycket överända på så många områden och jag förstod att jag ej fungerade som vanligt men kunde ej göra något åt det.
Nu går jag till dagboken för första veckan i oktober 1990.
Måndag 1 oktober. Majken Enoksson var hos mig hela dagen. (Majken och jag växte upp i samma socken i Småland. Båda gifte vi oss och fick familj. Våra män arbetade båda inom Örebromissionen och vi hade som familjer i olika sammanhang träffats nu och då under årens lopp. Vi var i samma ålder. Majken hade några månader tidigare förlorat sin Rune lika hastigt som jag förlorat min Georg.)
Att träffa Majken var läkedom. Hon och jag förstod varandra och vi berättade och berättade.
Vi hade samma tro på Gud sedan vår barndom, en tro ej att förringa, men det gjorde ju så ont, så ont!
Vi hade våra barn, som en stor tillgång och en oerhörd tröst mitt i allt. Att få ägna sig åt barnbarnen  gjorde så gott i hjärtat.

Jaha,det blev inte så mycket ur dagboken i kväll för nu är det dags att sova.
Jag har haft en fin dag. Solsken och några plusgrader. Sven hämtade mig och jag fick tillfälle att handla på apoteket och besöka skomakaren innan jag handlade en hel del på Maxi.
Sven köpte ett par bra broddar åt mig så nu ska jag kunna gå ut i snön. Tyvärr ser det ut som om den tänker smälta bort. Det var så vackert med all snö på träd och buskar så vi hade nog önskat få ha den kvar ett tag till. Vintern är dock ej slut  så vem vet? Hur eller hur, som mamma sa, så är det vår i luften och det känns bra.

Nu vet jag inte vad det blev av bloggandet i kväll. Men livet är som det är och om detta har jag berättat. Nu önskar jag er alla en God Natt! Herren välsigne oss och bevare oss!