Änglamakerskan.

Jag har tidigare berättat om hur mamma, som sjuåring kom till Småland som fosterbarn. Vilken brist på kärlek hon upplevde. Den där spånkofferten hon hade med sig från Utackorderingscentralen i Stockholm där hon tillbringade ett par månader innan hon skickades iväg till fosterhemmet, var en kär klenod för henne. Det enda hon hade från sina tidiga barnaår i Stockholm. Hon hade inte ens ett foto på föräldrar eller den yngre brodern. Från den kofferten tog hon någon kväll emellanåt in några saker och vi fick se och höra när hon fått dem. Allt från tiden efter flytten. Från Stockholm fanns bara utrustning för första tiden i fosterhemmet.

En sprattelgubbe,tillverkad av trä, en raritet så vägjord och fungerande, en liten cigarrlåda med vackra bokmärken och konfirmationsminnen,små kort med namn och datum,
från kamrater, små vackra näsdukar i ett litet skrin med bokstäverna: "Till en snäll flicka". En liten rund burk i gul metall innehållande små,ytterst små,sockerpiller. Det märktes inte att vi tog var sitt ibland.Där fanns också en oval, grön plåtlåda där hon under skoltiden samlat växter.Hon visste namnen på varje givare. Människor i fosterhemmets grannskap vill väl uppmuntra henne ibland och gav en liten present. Hon berättade också att hon en gång fick en 25öring av den äldre sonen i familjen. I det lilla skrinet fanns också ett antal brev från fadern( Tydligen var han det bara i kyrkböckerna eftersom han hade gift sig med mormor när mamma var 7 månader gammal. I verkligheten fanns en annan pappa.)


Alltnog, dessa brev skrivna mellan år 1913 och 1917,sista brevet en månad innan han dog,var varsamt öppnade och välbevarade. Tänk om jag läst dessa brev medan mamma levde och kunnat fråga om ett och annat. Några få brev läste jag men de var ej av så stort intresse då som de är i dag när jag "forskar" om mammas första år
och äntligen fått veta hur mormors liv slutade. Mest genom Stockholms Stadsarkiv dit jag snart åter ska bege mig . Bara förkylningen försvinner och, ännu mera kylan.Jag är så frusen och vill inte ge mig ut när det är kallt.

1913 var mamma 14 år och hade då flyttat till sitt nya fosterhem. Han fortsatte att skriva tills mamma var 18 år och han själv avled i Stockholm.
Mamma berättade att hon då fick sig tillsänt en dödsannons från hans nya fru som han gifte sig med 1909 efter skilsmässan från mormor 1908.De hade en son som ,när fadern dog. var 4 år. Han hette Valter. Jag undrar varför mamma inte hade sparat dödsannonsen när hon så noga sparat breven. Var hon månne förargad? Jag ser att han i ett av breven skrev,"jaså du tycker inte om att jag är omgift" så jag kan tänka att hon i ilska slängde både dödsannons och de foton av den lilla familjen som jag förstår att han skickat. Jag tänkte aldrig på att fråga men lyssnade när hon berättade.

Hon berättade också om att hennes mamma var änglamakerska. Hur hon kom i fängelse
och att mamma och hennes bror blev ensamma i hemmet ett par dagar i samband därmed.
Att hon som 6 åring bodde någonstans och att man där hade läst något i tidningen.
Ingen sa vad det gällde. "Men jag förstod att det stod något om mamma och då gick jag ut och grät", berättade hon. Kan tänka mig hur det kändes i ett litet barnahjärta.

Hon berättade också att hon vid ett tillfälle var och hälsade på modern i fängelset.Kan ha varit redan under häktningstiden. "Mamma hade sytt ett förkläde åt mej,som jag fick."

Jag vet nu hela historien i polisrapporten. Ingen munter läsning.

Jag borde väl ha något roligare att berätta som avslutning men jag måste nog säga godnatt mitt i all bedrövelse och säger: "På återseende"