Så kom den! Dagen jag inte gillar. Från ljus till mörker. Tvärt emot vad vi i kristna sammanhang brukar säga. Där heter det: " Från mörker till ljus". Men nu har jag hamnat i detta mörker i år igen. I don´t like it. Hela dagen har jag i ensamhet, lugn och ro (Jo en liten kaffestund med kompis hanns med) plockat bort adventsljusstakarna, packat ner julkrubban, plockat bort alla tomtarna, med tonvikt på många. Älskar tomtar. Nu sitter jag här omgiven av kartonger som täcker en del av golvet i mitt stora kök. Väntande på morgondagen då jag, som vanligt med hjälp av ett barnbarn ska förpassa allt upp till vinden. Tills det blir advent igen! Så nu får vi hoppas på det GODA NYÅR som vi önskat varandra.Och jag vet att om några dagar när ljusstakarna har bytts ut mot fönsterlampor så ser jag framåt. Och blir glad för snart är våren här!
Du som följer min blogg vet att jag aldrig fick kontakt med någon mormor och morfar eftersom mamma ensam blev skickad som fosterbarn till Småland redan då hon var sju år.Hennes mor hörde aldrig av sig.
Kanske du också minns att jag berättade om min pappa som bodde granne med gården där hon vid femton års ålder blev piga och att han ,när hon anlände dit ,och han för första gången såg henne sa att " henne ska jag gifta mig med".
Så blev det sju år senare och i och med detta fick jag både farmor, farfar och många fastrar och farbröder. De hade långt innan jag föddes flyttat till ett litet torp vid namn Hörningsnäs beläget långt in i skogen, c:a en mil från Figeholm.
Där fanns en häst, några kor,ett par grisar, får, höns och en tid två gäss ,som jag hade i hälarna vid ett tillfälle. Vi sprang ungefär lika fort. Jag i för stora stövlar och gässen arga. Jag hann lagom få igen dörren innan de skulle bita mig och jag kunde andas ut. Stugan var ej så stor men där fanns plats för farmor,farfar,fyra farbröder, tre fastrar och så jag och mina syskon ,som ibland fick vara där.
Det var ju innan skolåldern och sedan på loven vi var där. Jag är så tacksam för mina farföräldrar och att vi alltid kände oss välkomna där fast arbetsbördan för speciellt en av fastrarna var nästan omänsklig. Helt omodernt.I en stor ugn som eldades med ris bakades limpor.Tvätten fick tas om hand i köket utom på sommaren då man stod utomhus. Där fanns ingen sjö så nära som hos oss så det var att bära vatten från brunnen. Korna skull mjölkas och djuren ha mat. En del av mjölken tog man till en bod på gården och hällde den i en separator, som delade grädde och mjölk åt. Grädden vispades sedan till smör,som såldes till speceriaffären ute vi stora vägen.O, detta smör!Ska aldrig glömma hur gott det smakade!.Jag fick åka med på pakethållaren och handlaren bjöd på bröstkarameller. Bara det var värt färden . I utbyte mot smöret fick vi kaffe och annat.
Faster var det snällaste man kan tänka sig. Jag skäms ännu ibland när jag tänker på hur hon varma sommardagar stod i det varma köket och gräddade pannkakor åt oss barn, som låg ute i gräset. Hon kom ut till oss med det goda och sken som en sol när hon såg hur glada vi blev. Kära, lilla faster! Hon hade allt under kontroll. Mina farbröder hade jobb lite varstans och kom hem till kvällarna. På morgonen skulle de ha frukost och sedan ett matsäckspaket med sig. De andra fastrarna gifte sig och flyttade hemifrån men den äldsta fastern fanns kvar på sin post. Vad jag beundrar henne och många andra som ställt upp för de sina offrande mycket i livet men som gjorde det oegennyttigt.
Huset hade ett ganska stort rum innanför köket. I det rummet fanns en STOR öppen spis och många gånger vaknade vi barn på morgonen och njöt av den stora brasan som redan var tänd. V i låg på en halmmadrass på golvet. Farmor stickade strumpor av ullgarn från fåren. Hon levde tills jag för länge sedan flyttat hemifrån men vi höll kontakten pr brev. Det var mest jag som skrev. Farfar dog när jag var tio år tror jag. Han var tystlåten och lite barsk men han hade alltid köpt en strut karameller åt oss när han kom hem från affären dit han färdades med häst och vagn. Det är sådant man kommer ihåg.
När farmor fyllde år i maj samlades alla i Hörningsnäs för att fira henne. Mamma bakade födelsedagstårtan. Faster hade gjort ostkaka. Inget riktigt kalas utan ostkaka i Småland! Vi hade bara sex kusiner, som vi faktiskt bara träffade vid dessa tillfällen. Då fick vi åka taxi dit och hem. Pappa tyckte att det var enklare än att cykla med oss fem barn. Det var så festligt när bilen kom och hämtade oss.
Att få vara hos farfar och farmor var nog nyttigt på många sätt. Vi fick vara med djuren. Se när tio grisar kom till världen . Samma mamma. Hälften av dem dog, en del ihjältrampade tror jag. Vi fick vara med och se när kon kalvade. Vi fick hämta ägg i hönshuset. Faster kokade genast var sitt ägg åt oss.
Jag skulle önska att barn också nu för tiden fick vara med och se lite av lantlivet,men det är ju få förunnat.
Nu vet jag inte hur mycket jag har skrivit och ni som läser är kanske uttråkade men som jag tidigare sagt så har jag vissa förpliktelser mot barn och efterkommande.
Tack för i kväll. Sov gott och kom ihåg att du kan säga ett par ord till den gode Guden innan du somnar. Fridfullt! Vi hörs igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar