Oj då, nu ska det bli storm igen. Vindbyar,kastvindar,blåst... Jag vet inte varför jag har så svårt att tåla blåsväder. Blåsväder och åska. Annars kan jag förlika mej med alla väder. Trodde jag innan jag började tänka efter Glömde ju bort att nämna kyla och stark värme. Ja men alla andra väder är OK!!!
Men nu ska jag berätta om STORM. Jag hade förmånen att få växa upp vid Östersjön i det vackra Figeholm som i min barndom var köping med ca 800 invånare vill jag minnas. Sjön fanns alltid nära oss och beredde oss mycket av glädje. särskilt sommartid förstås med badstranden nedanför backen. Stora stenen som de stora barnen dök ifrån. Och Lilla stenen där vi andra vågade hoppa. Man bottnade inte utan måste kunna simma. Det lärde man sej så klart tidigt. Innan dess hade man sandstranden där man plaskade omkring.
Men men! Efter sommaren kom hösten med stormarna. Om jag bara kunde beskriva hur det var. Vi bodde ca 1km utanför samhället och ingen gatubelysning.Varje vecka skulle man gå till juniormötet i missionshuset. Jag hade ingen kamrat att ta följe med så jag tog en stallykta och en tändsticksask och traskade förbi den stora bondgården där det stod en mörkfigur bortom varje träd utanför stenmuren. Så rädd jag var! När jag kom till "smällgrinna! släckte jag stallyktan och ställde den innanför grinden. För nu var det bara en kort vägsträcka till missionshuset och sista biten fanns det "gatlyse".
Efter samlingen gick jag samma väg tillbaka. Tog fram min tändsticksask vid "Smällgrinna", tände lyktan och gick sedan förbi träden lika rädd som på ditvägen och kom alltid lyckligt hem. Senare hade jag en ficklampa att lysa med. Lite enklare att hantera men rädslan fanns ju kvar.
Men det här var inte det värsta.
Nej det var den vinande stormen . Vi bodde i samma hus som en fiskare. Varje lördag tog han stora (det fanns en lite också) motorbåten och åkte till Oskarshamn för att sälja fisken som han samlat i "sumpar" under veckan. På hösten var det mörkt när han kom tillbaka. Så många gånger hans fru stod på berget vid sjön och spanade och lyssnade . Ofta var också vi andra bybor med,även vi barn. När det stormade var det extra skräckfyllt. Har inget minne av att det fanns belysning på båten. Hur som helst återvände han alltid välbehållen och alla kunde andas ut. Han hade oftast presenter med till sina barn . Och glädjen var stor. Jag kommer nog senare tillbaka till den där motorbåten och sjön.
Alltnog ! Jag har alltid fruktat stormen och gör det ännu i dag. Så fort det stormar är mina tankar i Figeholm och berget vid sjön. Nu ska det bli storm i natt sägs det. Men ibland har de ju fel när de pratar i radion. Kom att tänka på stormar av olika slag som kommer in i våra liv. Har man levt länge har man varit med om sådana stormar flera gånger. Hur gott att då få ha Jesus till sin vän och höra Honom säga, som en gång på Genesarets sjö:" Tyst var stilla. Och så mitt i stormen få känna tryggheten i att när Han är med kan jag gå vidare i sällskap med Honom. Och tro på Bibelns Ord:" För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa" Herren välsigne oss och bevare oss också denna natt!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar