Förra söndagen gick jag ,följande mitt valspråk nr två, "MÄNNISKAN FÖRST, till min grannes födelsedagsfest i stället för att gå till kyrkan. Det kändes bra. Idag fick jag stanna hemma för att fortsätta försöket att sova bort sjukan som började på julafton och sedan böljat fram och tillbaka. Pigg ena dagen . Trött och hängig nästa.
Ska skriva en stund innan jag åter intar sängen för att invänta det definitiva tillfrisknandet.Min äldre bror ringde i dag och berättade något som jag inte minns. Någon i byn upptäckte ett svagt eldsken i skogen bakom byn, där det senare kom att ligga ett sommarstugeområde. Det pågick i tre veckors tid från dagen det uppmärksammades. Byns folk, (har inget minne av det så antagligen fick inte vi barn i min ålder vara med och kanske var det av mindre intresse för oss) gick dock ut och tittade, gick ner till skogen men ingen eld fanns.
Ändå sågs skenet varje kväll. Det var ju spännande! Efter ca tre veckor var det någon i hus nr tre (översta huset, översta våningen och närmast sjön) som drog ner en rullgardin för ett av fönstren mot sjösidan. Och se! Nu "brann" det inte i skogen ! Slut på det spännande! Det visade sig att starka lampor från pappersbruket , som låg på andra sidan sjöviken träffade ett fönster i huset på höjden och att skenet sedan reflekterades i ytterligare ett fönster och så blev det ljussken i skogen därifrån. Låter konstigt i mina öron men nu fick man förklaringen på fenomenet.
Annat var det med norrskenet. Många kvällar satte vi på oss ytterkläder och gick ut för att se detta skådespel. Det var bara att ta vara på sådant som hände och som var lite annorlunda. En kväll såg vi ett starkt eldsken på himlen. Vi förstod att det måste vara en riktig brand Min bror satte på sej skidorna liksom en del andra, som måste se var det brann. Det var en stuga i närheten av där vi tidigare bodde, ca 1½ mil från Figeholm. Det var en barnfamilj,goda vänner till mina föräldrar, som miste allt när huset brann ner till grunden.
Det fanns en brandkår i Figeholm,berättar min bror. När det var brand någonstans sprang en man och tutade i en lur i områden där han visste att det bodde " brandmän". Och var det då på natten så var det ju snabba ryck som gällde! Dagtid fick ju brandmännen varav de allra flesta jobbade på pappersbruket,lämna jobbet och springa iväg till brandstation, som var belägen nära kajen. Figeholm fick dock mycket tidigt en väl fungerande brandkår med siren som väckte brandmännen. Den som bidrog till detta var ägaren till Figeholms Brädgård som satsade pengar i projektet. Han hade ju ett visst intresse av att " bevara" sin brädgård från att brinna. Pappa kunde berätta om "mannen med luren" som tutade utanför huset när det brann i sågverket i Brevik när vi var nyinflyttade i Högskulla. Då hade ännu inte sirenen installerats.
Jaa det hände ju ett och annat som gjorde livet spännande! För att ytterligare ge "ved på elden" åt de små avbrotten i vardagen så minns jag hur de vuxna satt på vår kökssoffa och berättade spökhistorier. Ingen sa åt oss att inte lyssna. Och vad vi lyssnade! Den där huvudlösa kärringen som någon hade sett på Lyckobacken (som låg på andra sidan vedboden nära vårt hus). Jag såg henne tydligt för min inre syn. Och de där skriken utifrån havet fån förlista sjömän! Jag hörde dem på väg till juniormötena där jag gick med min stallykta . Undra på att man sprang sista biten hem. Tyvärr,eller kanske skönt nog har jag glömt en del av detta nu.
Men det hände också en del otäcka saker på riktigt. En höstkväll då jag var c:a elva år kom jag hem från ett besök hos min kompis i byn. Alla sov och jag skulle just gå till sängs då jag hörde ett skarpt bösskott. Tidigare på kvällen hade jag hört ugglan och detta var alltid enligt mamma, illavarslande. Jag hade dock ej funderat över det. Ugglan hörde man ju då och då och inte alltid var det förebud till något sorgligt. Knallen var inte tillräckligt skarp för att väcka övriga familjen så jag kröp lite rädd ner i bädden och somnade.
Nästa morgon fick vi veta att bondens son tagit sitt liv och det var detta skott jag hört. Sonen var bara 20 år och bondens enda son och yngsta barn. Det väckte djup förstämning i hela samhället. Frun hade dött ett par år tidigare och nu hade han bara sina två döttrar varav den ena senare övertog gården. Den andra dottern omkom i en bilolycka några år senare men jag tror att bonden inte levde då.
Livet är så oförutsägbart. Själv har jag sedan barndomen haft min tillflykt i Gud därför att jag vet att Han älskar mig och att Han är med i allt, sviker aldrig och är min tillflykt.Han har burit mina bördor. Dina vill han också bära.
Som jag skrev tidigare så var jag ej i kyrkan i dag men jag lyssnade till TV2 på gudstjänsten och hörde några äldre män sjunga en gammal sång som jag hört många gånger.Den lyder så här: "Jag aldrig har ångrat att jag trott på Hans namn. Min själ funnit vila i frälsningens hamn. I hjärtat en lovsång nu sjunga jag kan. Jag aldrig har ångrat ,Pris ske Gud att jag trott på Hans namn. De flesta av de som sjöng var säkert pensionärer. De såg glada ut och man kunde se att de menade vad de sjöng. Efter många år i Jesu sällskap hade ju de, liksom jag, erfarenhet av att vandra i sällskap med Jesus. Jesus det bästa som har hänt mig. Tack för i dag. Jag måste skoja lite. När Linn ( som hjälpt mig med bloggen) var liten så hon till mej när tomten skulle komma att jag inte skulle va "hädd". Jag skulle vid ett senare tillfälle skoja lite med henne och sa. "Du får inte bi hädd Linn." Hon tittade på mej och sa:"Hädd ? Det heter hädd." Hon hörde felet men....Nu: "Sov gott!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar