Det blev åter en söndag utan kyrkobesök. I stället var jag hos grannen på födelsedagskalas. Det gjorde jag rätt i..Nu ska jag ta det lugnt resten av dagen. Förkylningen som startade i jul håller sej på en "lindrig" front,typ,(se bara vad jag lärt mej av ungdomarna som jag umgås med!). Och att sitta här och tänka ibland och skriva ibland blir jag nog inte sjukare av.

Jag lever ett rikt liv. Ständig kontakt med Gud , min Far och Hans Son Jesus Kristus  genom Den Helige Ande som vi får som gåva när vi öppnar våra liv för Jesus.Man bestämmer själv om man vill göra det. Han tvingar aldrig någon och Han älskar oss även när vi säger nej till Hans inbjudan för Han kan bara älska.

Jag berättade om pappas och mammas kamp för att försörja familjen. Särskilt svårt var det väl första året efter sågverksbranden som gjorde pappa arbetslös. På 30 talet var det svårt för många familjer men det var ändå bra att kommunen ordnade med arbete som dock gav en slant ,om än liten och samtidigt fick en del arbete åt kommunen uträttat. Det blev ju till nytta i framtiden.
Tiden gick. Tack vare fisken vi fick av fiskaren som vi bodde granne med,potatisen vi själva odlade, griskultingarna som inköptes på våren och slaktades i början av December så blev ej maten så dyr. Vi kunde betala det som var noterat i motboken varje månad och DÅ hände det förunderliga. En påse blandade karameller för att vi handlade på den där boken. De som betalade kontant fick inga karameller. Mamma gömde den påsen till vänster på en garderobshylla och ibland fick vi  en eller två var. Rättvist var ordet. Så räckte de lagom till nästa inbetalning. Så vi hade ju godis ,om än i ringa omfattning, för jämnan.

Mina tvillingsystrar hade någon svaghet som kallades för engelska sjukan och fick därför en stor sked fiskolja varje dag. Ibland skulle min bror och jag också få "en släng av sleven" och fy så illa det smakade! Jag minns!
Mina systrar hade ,som det sades, pågrund av engelska sjukan krokiga ben och lärde sej sent att gå. Som storasyster hade jag ansvar för dem ofta. Alltför ofta tyckte jag nog. Den bilden förstärks av ett ljust minne. En dag fick mamma förfrågan från två vuxna flickor om de kunde få hämta tvillingarna och ha dem hos sina föräldrar en hel dag. Aldrig glömmer jag när de en morgon kom och hämtade och tågade iväg med dem. En var ljus. En var kolsvart . Den ljusa lite större till växten än den andra. Den ljusa livlig ,den mörka lugn och stillsam. Men för mej ,som 6åring, att slippa ha hand om dem en HEL,LÅNG dag var ju ledigheten det väsentliga. Mamma sa att nu skulle jag få vara ute och leka med grannflickan hela dagen. Och vad vi hade roligt. Naturligtvis var jag inte alltid tvungen att ta hand om de små utan var väl ute och lekte emellanåt . Men jag fick mata dem . De satt på en s.k. sockerlåda. Jag satt på en stol framför dem. Det bästa var att de ofta fick skorpor i varm mjölk m lite socker. Var sin sked till dem, en till mej. Ibland lämnade de sockerlådan och kröp iväg och då kunde jag äta upp det som var kvar. Så gott! Då hade jag varit duktig och fick springa ut och leka en stund.

Tiden gick. Arbetslösheten i landet fortsatte och pappa hade fortfarande bara ströjobb.  Då kom en väldig storm över Uppland. Min bror minns att det var så. Jag minns bara att det en dag kom en buss och att flera män satt i den,bla några av mina farbröder.Nu skulle pappa åka med dem till Uppland och ta hand om den nedblåsta skogen. En faster var med som hushållerska.  Nu efteråt undrar jag hur mamma klarade allt ensam. Men, som sagt, vi fick tidigt lära oss att arbeta. Jag stod på en pall vid spisen och diskade och min bror torkade allt. Jag minns ej hur lång tid pappa var borta. Men jag minns att de vid något tillfälle kom hem på besök för att sedan åka tillbaka. När de kom hem "för gott" hade pappa hjortron med sej,kanske sylt. Något vi aldrig ens hört talas om . Oj så gott!

När jag var sju år började jag första klass. Min bror fjärde. Skolan låg i köpingen och vi hade en dryg km dit. Jag är född "tidsoptimist" och hann sällan få sällskap med min bror. Men det bodde fler ungar i byn och alltid var det väl någon som väntade på mej. Jag har dock inget minne av att jag kom för sent till någon lektion.. Min fröken var något av en ängel i mina ögon. Liten och mycket tjock, alltid med fotsida kjolar och höga klackar på skorna.Jag var ofta rädd att hon skulle ramla baklänges när hon liksom trippade upp för stentrapporna. Men skönt nog hade hon allt under kontroll. Alltid. Hon var så otroligt godhjärtad.

Att läsa vållade mej inga problem. Jag tror det blev större problem för Fröken . Eftersom jag läste så bra ordnade Fröken i tvåan och min Fröken så jag fick gå in till den andra Fröken när vi hade läsning. Ärligt talat tyckte jag inte att det var roligt. Jag ville vara kvar i min klass men Fröken tyckte synd om mej. Det kunde ju inte vara roligt att sitt och lyssna på läsinlärning när jag var läskunnig. Ibland tror jag att hon förstod min motvilja att gå in till den andra klassen för då fick jag låna en svårare bok och sitta och läsa för mej själv medan hon lärde de övriga. Varför jag , liksom mina övriga syskon kunde läsa vid skolstarten har sin egen lilla historia som jag återkommer till när jag ska berätta om min mammas speciella liv. Förresten förlåt att jag missar lite kommatecken och bokstäver här och där!!!Slarvfel kallas det!

Eftersom vi had långt till skolan hade vi matsäck med oss. I charkuteriaffären, som var av den gamla goda sorten med hemlagade smörgåspålägg köpte vi "restbitar" för 50 öre och det var bitar av olika slag som mamma skar upp till våra mackor. För det mesta en flaska mjölk till det. Till denna affär sålde vi förresten den ena av de två grisar som vi årligen födde upp.