Ingen Isak för jag skulle gå på stan och då kan jag ta vägen förbi och ta en promenad med honom i hans grannskap. Jag låser upp dörren och viftande på svansen kommer han och möter vid dörren. I hans trädgård finns det nu härliga plommon och jag låter mig väl smaka. Efter det tar vi en kiss och bajspromenad. Lustigt det där med hundar, eller är det bara Isak, att de inte gör sina behov i den egna trädgården. Det finns stora gräsytor i närheten och dit går vi.
Efter det tog jag bussen till stan. Banken och tre affärer hann jag med innan jag helt slut kom hem dragandes på rullväskan, denna fantastiska grej!
Trodde att ALL ork var slut efter det men se, jag har gjort en stor köttfärslimpa och en härlig äppelpaj,
efter Elsemaries recept,för i morgon kommer Nora-familjen på besök.
Allt annat jag skulle göra i dag får vänta till fredag,följande min devis:"Gör inte i dag det du kan vänta med tills i morgon."
Nu återvänder jag till år 1956, ett år som började bra med inflyttningen i den nya lägenheten, men som på flera sätt blev ett år av motgångar. Men ,som jag brukar säga:"Gud sviker aldrig." Det finns ett slut även på den mörkaste tunnel.
Jag berättade i mitt förra inlägg om att Georg följde med vår lilla Kerstin till Epidemisjukhuset iKarlstad. Han kom på kvällen tillbaka med tåget. Där stod vår tyske vän Hans Beck och väntade. Georg berättade senare att de gick tysta hela vägen hem.Vid vår port sa Hans: "Jag ville bara möta dej." Varken han eller Georg visste om Kerstin levde. Georg frågade mej om de ringt från sjukhuset. Det hade de inte gjort. Georg berättade att de genast hade satt in Sulfabehandling och att de hoppades att hon skulle svara på denna. Hon pratade inte och utgången var fortfarande oviss. Nästa dag skulle jag åka till sjukhuset och stanna i Karlstad några dagar. Jag tog första tåg på morgonen. Måste byta i Kristinehamn,där jag fick vänta ett par timmar.
Jag minns hur jag satt i den tråkiga väntsalen och grät. Skulle hon leva när jag kom fram????
Önskade att någon frågat mej varför jag grät!
Från station i Karlstad tog jag bussen till sjukhuset. Ringde på och en personal öppnade. "Jag är Kerstin Landhs mamma", sa jag. "Ett ögonblick ska jag hämta syster",fick jag till svar. Jag hann tänka mycket den korta stund som gick innan sköterskan kom och bjöd mig följa med. Hon öppnade dörren till Kerstins rum och på darrande ben följde jag med fram till bädden." Kerstin, ser du vem som kommer här?" frågade sköterskan. Inget ord kunde ha gjort mig mera glad än när jag hörde henne svara:"MAMMA". O Gud, tack!
Vi blev lämnade och jag såg att hon var trött och vi bara fanns där.Plötsligt säger hon: Ha, farbro Erik han säger att ja ä en pöjk men dä ä ja fälle vesst innt! Kan tala om att hon än i dag är suverän på att prata lesjöförska. Nu var det så att Kerstin brukade, iklädd stövlar och overall, gå till "Fallet" där Erik och Karin bodde och leka med deras dotter Birgitta och Erik brukade tydligen skoja med henne om att " ho va en pöjk",på grund av klädseln. I den stunden förstod jag att Gud skulle låta henne få leva och att hon var klar i sin tankevärld. Jag sa till syster hur glad jag var och fick till svar att ännu var faran ej över. Men i mitt hjärta visste jag att jag fick vara glad. Jag stannade på kvällen tills hon somnat och gick till vännerna där jag skulle få bo på natten,Jag minns hur jag gick gatorna fram och sjöng på sången,"Gud är trofast, Gud är trofast, sjung det om och om igen!" Jag ringde till Georg och berättade.
När Kerstin kom till sjukhuset togs första ryggmärgsprovet, som visade stor mängd bakterier. Efter 10 dagar skulle ett nytt prov tas.Men de tog det redan efter 7 dagar för de ville göra det innan jag åkte hem och de såg ju att medicinen gjort nytta. Hon fick sprutor ,jag tror två gånger pr dag, så när hon efter 6 veckor kom hem hade hon svårt att gå på sina ben. På hela denna långa tid var vi inte där någon gång för att hälsa på. Vet ej om vi direkt var förbjudna men det skulle vara bäst för henne om hon ej såg oss. Efter vad Kerstin, nu duktig distriktssköterska, själv säger så var det nog inte bra. Flickan som låg i sängen bredvid, hade sin mamma i stan och hon fick därför ofta besök.
Under tiden på sjukhuset kom folk in i affären och lämnade små slantar som blev den blå dockvagn hon önskat sig. Doktor Rune, den kvinnliga läkare som tog ryggmärgsprovet (som efter de 7 dagarna var helt bakteriefritt) frågade Kerstin: "Vad ska du få när du kommer hem?" "En blå dockvagn", var svaret.
Den stod där och väntade när hon kom och vi var åter tillsammans.Hela samhället gladdes över det som skett.
Nu ska jag sova för att hämta nya krafter. Gör det ni också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar