Det regnade när jag skulle gå till träningen i morse. Jag tog ett paraply med ut genom dörren och gick några steg innan jag vände och gick in igen. Blåst är mitt värsta väder och BÅDE regn och blåst blev för mycket. Lagade mat och inväntade mina matgäster. Av någon anledning var det bara Lennart som kom i dag. Mycket mat lagar jag alltid och i dag gav jag bort det som blev över.
Isak skulle stanna hemma i dag tyckte jag så jag åkte med Lennart till hunden och vi tog en kort promenad.
Gick hem i blåsvädret. Tacksam att jag ej blåste bort. Hoppas att vinden avtar till morgondagen så jag kommer iväg till träningen.Något nytt har inte hänt i vårt land i dag. Jo, en nyhet var att utbildningsminister Björklund vill införa en ettårsutbildning för dem som inte vill börja i gymnasium eller börjar och sedan "hoppar av". För att de inte ska fastna i arbetslöshet. Arbetslösheten är ett stort problem. Vi får hela tiden in många invandrare och de har också rättighet till ett jobb. Konkurrens på lika villkor. Hela tiden kommer det ensamma flyktingbarn som behöver både bostad och stödfamilj. I går hade vi besök i kyrkan av två socionomer som vädjade om hjälp med familjehem och kontaktfamiljer. Jag är nog för gammal nu men under år som ligger bakom har vi varit både jourfamilj och kortare och längre perioder ställt upp som fosterhem. Till detta kommer jag längre fram i mitt bloggande.
Som jag tidigare nämnt så hade jag tvillingsystrar.En av dem var IngaBritta. Hon jobbade i början av tonåren i affär i Figeholm. År 1950,hon var då 19 år åkte hon till Filadelfia i Stockholm,där hon deltog i Bibelskolan under sex veckor. Då bodde vi i Stockholm så hon fick bo i vårt hem. Gud hade talat med henne om att hon skulle åka till Brasilien i framtiden. Innan dess var hon evangelist på olika platser i landet, bl.a. i Västergötland och under de åren hon reste runt lite i olika församlingar för att få kontakter med tanke på den förestående resan till Brasilien så kom hon då och då till oss och hälsade på. Hon stickade tröjor till barnen och till Kerstin en förtjusande klänning i vitt och blått bomullsgarn. Den höll många tvättar och även Ulla använde den länge. Hon var en inspirerande talare och i vår kyrka, Saron hade hon en del möten och blev vän med församlingen. Att åka ut som missionär betydde att hon måste ha löfte om s.k. underhåll innan hon gav sig iväg. Inom pingströrelsen var det , åtminstone på den tiden, så att olika församlingar tog på sig ansvar för en viss summa, som sedan skickades till den församling, som stod som "utsändare". Genom att IngaBritta varit ute och besökt olika församlingar hade hon löften om "underhåll", men när hon hälsade på hos oss i slutet av år 1957 hade hon ännu ej fått tillräckligt för sitt uppehälle i Brasilien.
I Lesjöfors fanns på skolan en lärare, som under sin utbildning, var motståndare till Gud. Han ordnade möten och talade emot kristendomen. Kallade sig ateist. Han och hans fru handlade i vår affär och vi var på detta sätt bekanta med dem. Hur han hade det med sitt förhållande till Gud visste vi ingenting om. Han spelade fiol och gav en del privatlektioner. I församlingen fanns en förtjusande tysk familj, som flytt från kriget i Tyskland till Sverige och hamnat i Lesjöfors där Hans var utrikeskorrespondent på Bruket,en språkbegåvad man.Det var han som kom till tåget och mötte Georg , när han kom hem från epidemisjukhuset i Karlstad,som jag tidigare berättat om.Frun hette Ingrid.Deras son Sven var i ungefär samma ålder som vår Sven. I familjen fanns också Ingrids mamma Käthe, en helt ljuvlig äldre dam. Hon spelade fiol och fick av nämnde lärare, SvenErik Engstad, lektioner. Jag är ej helt säker på storyn, men som jag minns den var det så att SvenEriks och hans fru Ingas son hade en svår sjukdom, vilket naturligtvis Käthe fick veta. Hon var van att vända sig till Gud när nöd kom på och fick bedja för pojken, som blev frisk.
Läraren tog emot Jesus,som sin Frälsare och Herre. Både han och hans fru döptes sedermera och tillhörde sedan Betlehemskyrkan, en missionsförsamling i samhället.
IngaBrittas väg till missionär i Brasilien intresserade dem mycket och de ville vara med och ge pengar till hennes underhåll, vilket de också gjorde under flera år. Den stora Pingstförsamlingen i Skövde, där hon vistats mycket ,blev den "utsändande" församlingen och dit skickades "bidragen".
Den 3 november år 1957 var det stort avskedsmöte i Figeholm. Kerstin, Ulla och jag åkte hem för att vara med.Vi kom till Figeholm de 24 oktober och den 1 november kom IngaMaj med sina barn Representanter från de olika församlingarna fanns förstås på plats.
I de dagarna gick det en sjukdomsepidemi över landet den s.k.Asiaten och under vår vistelse i Figeholm blev vi alla sjuka Ulla hade sedan tidigare besvär med sina luftrör och var nu illa däran. Jag minns att vi hettade upp vatten och hon fick sitta under en filt och inandas ångorna för att kunna andas bättre. Bra, eller inte, men vi gjorde vad vi kunde. På grund av denna sjukdom , som drabbade oss alla måste vi stanna längre än beräknat. Sven, som gick i skolan var hemma hos pappa. Den 7 november åkte Stina, jag och flickorna med tåg till Lesjöfors.IngaMajs barn var fortfarande sjuka och fick stanna ytterligare en vecka innan de kunde åka hem.IngaBritta fortsatte att resa runt till olika församlingar för att ta farväl. Mamma blev plötsligt så ensam. Den 24 november är en söndag och i mammas dagbok står det:"En lång och ledsam söndag. Gråtit och skrivit om vartannat (förmodligen brev), men den här dagen tog också slut.Evigheten tar aldrig slut."Mamma, IngaBritta och Stina tillbringade julen i Kalmar dit IngaMaj och Sune nu flyttat.IngaBrittas sista jul tillsammans med mamma för fyra år framåt.
För IngaBritta fattades fortfarande en mindre summa i "inkomst", för att hon skulle ha det bidrag som krävdes för uppehället i Brasilien. Dit skulle hon åka med båt. Det blev till slut så att hennes sista anhalt i Sverige blev Lesjöfors och om detta ska jag berätta i morgon. Önskar er alla en God Natt och Guds välsignelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar