"Slarvdag" 2012 i Örebro. Slut på år 1958.

        Kl 16.30 i dag satt jag på ett litet nyöppnat kondis på Järnvägsgatan och fikade med mitt yngsta barnbarn, trettonårige Tobias. En så´n där härlig stund, som betyder så mycket. Vi hade varit hos en fotspecialist, för att få hjälp för Tobias knä, som smärtar när han spelar fotboll. Vi fick en knapp timme innan han skulle iväg till träning. Ingen mat sedan skollunchen. Vi stod där och undrade var vi skulle hitta ett fikaställe i närheten, då Tobias ropade: " Men titta där!" På andra sidan gatan hade vi vad vi sökte. Stället var litet och de två unga ägarna kunde ej dölja sin förtjusning över vårt besök. De hade öppnat för tre veckor sedan. När vi satt där och pratade sa Tobias:" Men mormor , vad har du gjort i dag då?" Helst ville jag inte svara för jag kunde inte komma på att jag gjort något särskilt. I mammas dagböcker står det ibland att hon haft en slarvdag, vilket betydde att hon inte uträttat något jobb, som givit pengar , ej heller varit till hjälp för någon. Fortsätter man att läsa så kan man se att hon hälsat på både här och där och dessutom bakat både bullar och kakor och strukit in tvätt på kvällen Men sådant räknades inte. Blixtsnabbt for tanken på mammas "slarvdagar" genom mitt huvud och jag sa att jag faktiskt inte hade uträttat något.Först måste jag fundera över hur dagen började. Jovisst, jag började ju med att baka två tårtbottnar, som jag fick beställning på i går kväll. Bakade tekakor,bjöd två lunchgäster på mat. Den ena fick strömming och potatismos, den andre köttbullar och makaroner. Efter det gick jag hem till Isak och gick ut med honom, plockade ur diskmaskinen och röjde upp lite på diskbänken där innan jag gick för att träffa Tobias. Ja, så var det ju! Tobias var nöjd med svaret. Han cyklade iväg till träningen och jag tog min barnvagn och gick till Tempo, min närmaste affär och handlade allt jag behövde. Kan fortfarande inte handla utan att vara glad och tacksam över att jag har pengar att handla för. Jag minns så väl hur vi fick vända på slantarna, när vi fått vårt första barn och  plötsligt hade bara en lön att leva på.
 
Jag berättade i går om år 1958 och att både IngaMaj och jag var hemma hos mamma.Kusinerna badade och lekte, solen sken och vi njöt. Jag måste nog berätta lite mer om tvillingsystern som åkte till Brasilien och nu började komma tillrätta där. IngaBritta ( som dog vid 56 års ålder ) var 27 år då hon åkte från Sverige. Hon var för sina syskonbarn det som faster Anna var för mig och mina syskon. Hennes intresse för, och kärlek till barn ! Osjälvisk! Alltid glad och tacksam! Positiv! Eftersom hon reste till olika platser inte så långt från Värmland fick vi besök då och då. Det var alltid lika roligt när moster Britta kom och oftast hade hon någon present eller ett nystickat plagg med till barnen. Hon fick vänner var hon drog fram. Det var som om alla tänkte att "det är jag som betyder mest för henne". Jag nämnde om att hon reste ut som missionär utan att ha tillräckligt med garanterade löften om ekonomisk hjälp, men litade på att Gud, som kallat henne också skulle se till så att hon skulle få vad hon behövde.
Jag tror att hon redan efter ett par år fick ansvaret för det nyöppnade pojkhemmet, som startades med hjälp från församlingar och enskilda i Sverige och som växte undan för undan. Hon hade lätt för att uttrycka sig brevledes och höll kontakten med ett stort antal personer och församlingar här hemma.

Hon reste i februari. Året innan hade hon träffat många av sina vänner ute i landet och  talat om för dem vilken idyll Figeholm var och inbjudit till besök hos mamma.Hon levde med en vidöppen famn. Alla skulle känna sig välkomna.
Resultatet blev att den ena bilen efter den andra dök upp i backkrönet denna sommar.  Alla ville hälsa på IngaBrittas mamma! IngaMaj och jag lagade mat, passade barn, tvättade, handlade. Mamma bakade och alla som kom kände sig välkomna. Från Lesjöfors kom (för att hälsa på mig och barnen) Linnea och Sigurd Östin med sina två halvstora barn och stannade ett par dagar. Erik Hedlund dök också upp en dag på en blixtvisit, utan familj.
Det var en fin sommar och närheten till havet gjorde att vi vistades mycket på badstranden och berget vid sjön. Enkelt att ta med gäster och en kaffekorg dit.
Den sjunde augusti åkte jag och mina tre  barn hem. Kerstin för att lite senare börja skolans första klass.
IngaMaj, Lena och Anders åkte hem till Vimmerby dit de flyttat tidigare under året.Så många somrar det blev hos mormor!

I affären jobbade vi på och vi trivdes.  Besvärligt var dock den långa vägen till affären. Önskade så att vi skulle ha affär och bostad i samma hus. Jag bad mycket till Gud för det här men visste att det ju mänskligt sett var helt omöjligt. Vid ett tillfälle låg jag på knä och bad. " Gud, låt oss få affär och bostad i samma hus. Med början längst ner på affärsgatan, där vår affär låg gick jag,tillsammans med Gud igenom hus efter hus, affär efter affär upp för hela gatan. Så sa jag till Gud att det ser ju verkligen omöjligt ut " Men Gud, jag ber Dej ändå för att jag vet att för Dej är ALLTING möjligt" Tiden gick. En dag kom en man in till Georg i affären och sa att hans pappa, som hade speceriaffär, tänkte, på grund av sin ålder, lägga ner affären, sälja ut varorna och flytta till Kristinehamn. Vi skulle då kunna få hyra både affärslokal och bostaden som fanns på övervåningen i affärshuset. Karin Stålhammars Damekipering och Frisersalongen skulle också få hyra lokaler för affären var så stor att den kunde delas upp på tre mindre butiker av vilka vi fick hyra den som var störst. Det blev så att vi alla tre flyttade till huset överst på affärsgatan, med ett mycket bättre läge.
Jag vill minnas att det blev någorlunda klart till jul 1958, vad affärslokalerna beträffar. På nyåret 1959 kunde vi flytta in i bostaden. Ingen tvättstuga, tyvärr, men badkaret fick tjänstgöra och någon gång tog jag tvätten med i bilen till våra vänner Östell, som hade tvättmaskin och lät oss få använda den. Efter en tid köpte vi en tvättmaskin som vi hade i köket, med ett virrvarr av slangar. Men nu bodde vi äntligen i samma hus som affären. Vilken lättnad på flera sätt!

Men oj vad tiden går! På väggen i mitt sovrum har jag en liten tavla där det står:"För Gud är allting möjligt."
Så sant, så sant! Så är dagen slut och vi ser fram emot en ny dag , hoppas utan regnskurar, de har vi fått nog av i dag. God Natt!