Lite blandat från nu och förr.

        Isak kom som vanligt i morse och en stund senare ringde telefonen:"Jag är i närheten. Kan man få lite förmiddags kaffe?" Så kom Kerstin. Jag har tidigare berättat om att jag har så snälla, generösa barn. Två kassar med mjöl, 10 kg socker mm i matväg. "Köpte så´na saker som är tunga för dej att bära," sa hon. Så glad jag blev! Jag bakar mycket så det är så bra att få lite bakgrejor ibland.

Senare kom Bernard, Lydia, Aline och Alfred. Familjen bor numera i Nora. Vi hade inte träffats på lång tid så det var roligt att ses till lunch. Aline och jag läste ur en bok och pusslade.

När de åkte hem blev jag hämtad till kyrkan där vi skulle börja en ny kurs i kväll. Nyss kom jag därifrån och ska nu skriva lite före mitt sänggående. Kerstin och jag pratade i dag om det jag skrev i går om att hon var så stel i benen när hon kom från sjukhuset och att det berodde på alla sprutor hon fått.
Kerstin säger att det var inte sprutorna som gjorde henne stel i benen utan det faktum att hon i sex veckor hade legat till sängs. Dagarna innan hon skulle åka hem fick hon "gåträning" ibland. Hon låg ensam hela tiden men mot slutet rullade de ibland in hennes säng till en annan sal och ställde sängen nära en annan flickas säng så de två kunde leka med varandra en stund. Sedan rullades hon tillbaka till sitt rum.  Jag frågade om hon kommer ihåg något från ambulansfärden. Jo när de kom fram och bilen rullade rakt in i huset, kom hon ihåg. Tyckte det var så märkligt!. Hon kom också ihåg att hon inte sa något till någon för hon var så blyg. Då kom jag ihåg hur sköterskor och läkare sa till mej att  hon inte pratade. "Joodå, det gör hon" svarade jag . Men de envisades med att hon inte sa ett ord till dem och det var faktiskt så att om vi pratade och det kom in en "vitrock", så tystnade hon direkt och var tyst hela tiden tills de gått ut. Efter två, tre dagar sa jag till dem att ställa dörren lite på glänt och stå utanför så skulle de få höra att hon pratade.

Hon säger också  att ibland när hon ville något och ringde och hjälpen som kom var någon som hon inte tidigare träffat vågade hon inte be om hjälp. Efter en stund ringde hon igen och om då samma person kom tillbaka var det likadant och då blev de arga på henne för att hon ringde utan att behöva hjälp. Inte lätt för en liten fyraåring som plötsligt ryckts upp från ett hemmaliv till ett ovant sjukhusliv.

Efter hemkomsten tog det ganska lång tid innan hennes ben fungerade normalt. Men hon levde!!! Vilken vändning! Vilken lycka!

Det skulle hända mer detta år av motgång, bara två år efter att vi anlänt till "Bruket".

Ibland undrar man varför livet ibland tar vägar, som man ej önskar men på något sätt orkar man igenom.
Jag tror på en Gud som är med för att hjälpa även när vi möter det svåra och  så länge man i familjen får behålla varandra så behöver inte yttre svårigheter betyda att allt är kört och mitt valspråk:" GUD SVIKER ALDRIG" visar sig alltid hålla.  Glad går jag till vila även denna dag. Tack och amen!