Jag på stan i regnet 2012. Lesjöfors 1961.

  Att det regnade SÅ förskräckligt såg jag inte förrän jag var på gatan på väg till bussen. Paraplyet blev räddningen. Jag var borta en bra stund och regnet hade avtagit när jag var på hemväg.
I morse satt jag länge och läste brev från början av år 1961. Såg ansikten bakom nästan varje brev och kortskrivare.Av Georgs och mina brev slängde jag en del.En dag när jag just börjat ett brev till Georg med några romantiska ord om kärlek, stod Ulla bredvid och tittade. Läsa kunde hon och hon utbrast:" Men fy så fjantigt!"
När januari och februari månader var tillända hade det mesta fallit på plats och på något sätt höll vi , som familj, ihop genom brev och telefonsamtal. Vi hade ju träffat de som låg på samma sal som Georg och var vän med dem också så när Georg pratade om livet på sjukhuset var vi med i svängarna.
En av dem hette Fritz. Kerstin, som bakade små chokladkakor i dockkakformar bakade var sin till pappa och Fritz och skickade med posten. Fritz hade en mamma som gjorde fina julgranskarameller. 
Hon skickade sådana till oss varje jul i några år efter Arvika-tiden. Eftersom alla hade lång behandlingstid så blev de som en "familj". Visste det mesta om varandra. En kvinna från Hagfors hette Majlis och hade make och två små barn. Vi hälsade på hos varandra sedan både Georg och hon blivit friska. Nils låg i gipsvagga och fick inte röra sig alls.Efter lång tids behandling i Arvika blev det operation i Karlstad för en del och sedan åter till Arvika. Då skrev de roliga brev till varandra. "Till Tjockisen Georg Landh," stod det på ett kort såg jag. Naturligtvis fanns en patientförening, som Georg var engagerad i, sedan han i mars eller april fick tillåtelse att vara uppe.Han hade aldrig varit sjuk i tbc tidigare, bara haft en fläck på ena lungan. När den upptäcktes vid en allmän kontroll medan vi bodde i Kil behövdes ingen behandling, men han fick varje år kallelse till kontroll. Därför var det inte svårt att få friskintyg när han skulle ta den frivilliga försäkringen för företagare året innan.
I dag ringde jag till Sven och frågade lite om hans benbrott. Han minns att han först fick ligga med benet i en vagga innan de sedan gipsade det. Han minns också hur hemskt lång tid det tog innan han kunde gå utan kryckor. Den där sportlovsveckan var Stina, som hade lov från sin skola, hos oss och hon besökte Sven på sjukhuset.Jag kunde inte lämna affären mer än när jag följde med första gången.Han gick med två kryckor,en under var arm. Jag skjutsade honom till skolan och hämtade på em.En regnig dag glömde jag och mötte honom halvvägs, gående med sina kryckor i regnet.Ojojoj!

Gipsen hade han länge och värst var när det lossnade små gipsflagor "innanför". Det kliade så förskräckligt.
När de såsmåningom tog bort gipset lät han benet falla ner och det gjorde fruktansvärt ont. Han hade så lång tid gått med benet rakt. (Det har ju också jag erfarenhet av) Även om jag helt frivilligt gick med rakt ben.
Sedan gipsen avlägsnats måste han ändå ha kryckorna och det ända till maj, juni då han gick utan.
Georgs förbättring gick snabbare än väntat. Med jämna mellanrum togs röntgenbilder.
Jag hade nu som dagschema att först skicka barnen till skolan.Får ej glömma att vi hade vår snälla Mainy till vår hjälp. Sedan tog jag med en personal från postkontoret (låg mitt emot affären) och åkte till Station och hämtade postsäckarna. Parkerade bilen ,öppnade affären och tog emot alla kunder med ett leende.
I sanningens namn ska sägas att jag, dagarna före jul, då Georg blev allt sämre, gick över gatan till distriktsköterskemottagningen och bad om ett piller för att hålla mig uppe. Jag gick dit ytterligare några gånger. Kallade pillret för "det kvittar". Effekten var att jag bara gjorde det jag skulle, log mot kunderna,expedierade och gav råd men brydde mig liksom inte.Allt gick på rutin.
Ibland har jag undrat över varför allt hopade sig. När vi nyss hade flyttat från den gamla butiken förde det med sig en del nya kostnader och gjorde att ekonomin var ansträngd.Och så allt det andra.

Men detta att se hur Herren dag för dag hjälpte oss. Att jag snart var glad och pigg igen, barnen mådde gott och Georg kom på benen och började sy ryamattor, affärerna gick ihop, om ibland med ytterst liten marginal,och vi ej kände det  svårt, trots allt.Det var helt fantastiskt. Denna tid lärde mig att det håller att lita på Gud. När jag sa till Honom att "OK, jag klarar inte det här utan Din hjälp", så förnam jag inom mig en stilla frid, som om Han ville säga: "Var lugn,Ruth, jag är med."Sedan dess har jag mer än en gång fått uppleva Hans hjälp och jag är tacksam för den svåra tiden år 1961. Nu blev väl det här inlägget väl långt men jag vill att ni som läser detta ska veta att vi har en stor Gud, som aldrig sviker, men att när vi ser vad Han gör så blir vår tro allt starkare. Nu säger jag God Natt och jag återkommer med goda nyheter i senare inlägg.