Måndag 3 oktober 2016. Vissa dagar blir bättre än förväntat.

Hittade ett foto från år 1974. Ulla och Lennart har bestämt att göra sällskap genom livet. 

Oktober! Höstmånad! Sommaren började ju aldrig på riktigt, enligt mitt sätt att se.
Vackert väder i dag. Vad hände? Jo något högst ovanligt. SMS från Elsemarie:"Jag jobbar hemifrån i dag, Kom ,jag sätter på kaffe!" Verkligen lockande. Vår kontakt består till stor del av att vi skickar SMS. Nu skulle jag få veta lite om besöket i Växjö över helgen.

Jag tog rullatorn och gav mig iväg. Fick frukost och kaffe. I dag skulle Ulla komma till stan och nu fick hon SMS att hon skulle åka till Elsemarie för att få träffa oss båda två och vi,henne.

Det fattades inte samtalsämnen ska jag säga! Ack så roligt att ses så här spontant och ha tid att umgås!
När klockan närmade sig lunchtid gick Ulla till bilen och hämtade kycklinglevergryta.
Så fick vi äta lunch tillsammans innan Ulla och jag åkte till Biltema för att köpa termoskannor till Hembygdsföreningen i Bo där Ulla är starkt engagerad.
Jag fick ett bra tillfälle att inhandla en del småsaker. Efter det besöket fick jag skjuts till Träningen.
Ulla åkte vidare till Jonas, som har föräldraledigt på måndagar, Jenny och de små tvillingarna så de inte glömmer sin farmor. Risken är stor i deras låga ålder.

Handlade i min närbutik på hemvägen. Var tveksam gällande dagens tiggerska  men gav henne, lite slentrianmässigt, en mindre sedel. Ibland ger jag utan tvekan men ibland får jag lita till magkänslan, vilken naturligtvis kan vara vilseledande. Det händer ibland att jag upplever en direkt ledning ovanifrån och då är det ingen tvekan.

I morse fattade jag ett beslut att ta kväll tidigare än den sena timme jag felaktigt infört.
Jag skulle nog må bättre om jag kunde följa dessa tankar, tror jag!

Jag ska i kväll se på TV om flyktingars situation, före och efter flykten.
Senare i veckan ska jag få besök av en liten syriansk familj tillsammans med Elsemarie och Lasse.
Ser jag fram emot!
I dag pratade Ulla, Elsemarie och jag om glädjen av att ställa upp för andra människor. Elsemarie påminde om Ullas och Lennarts år i Vivalla. De fyra pojkarna var små. Lennart var utbildad pastor men jobbade heltid som fönsterputsare. Ulla var hemma hos barnen. Jag minns att de inkomstmässigt låg en bit under existensminimum, men detta reglerades automatiskt genom skattelättnad så de nådde upp till den summa en fyrabarnsfamilj måste ha, som lägsta summa pr månad.

Varje vecka hade de samling, då alla närvarande bjöds på kaffe med bröd. Viktigast för besökarna var nog att alla kände sig sedda och respekterade. I dag påminde vi oss om den ena efter den andra, som inte alltid kände sig hemma i samhället, men som passade in i den lilla gruppen hos Ulla och Lennart och där Jesus stod i Centrum.  Att de oftast höll till hos Ulla och Lennart berodde nog på att de hade sina små pojkar och det kändes tryggt för både pojkarna och föräldrarna  att vara i varandras närhet.

Hos Ulla och Lennart fanns alltid en öppen dörr. Också för dem som kände sig på livets skuggsida. Alla kände sig hemma och alla kände att de fick vara sig själva! Jag kommer särskilt ihåg en man som gång på gång, vid varje samling, upprepade samma mening om något i Bibeln, som han ej förstod. Han blev tillfälligt nöjd när han fick ett enkelt svar på frågan. Man läste Bibeln och samtalen hölls på en nivå som passade alla. Man sjöng enkla körer till gitarrspel. Man delade erfarenheter. Gjorde utflykter tillsammans.

Min uppgift var att se till pojkarna så  de kom i säng under kvällens lopp.
På söndagarna hade den lilla gruppen (flera namn nämndes i dag) söndagsskola och sedan Gudstjänst tillsammans med Svenska Kyrkan i en liten lokal i Vivalla. Alla trivdes tillsammans.

Se bara vad jag ramlar iväg! Nu ska jag ta hand om varorna jag handlade i dag och sedan gå till vila (tror jag) i enlighet med min önskan om att ta tidig kväll.

Sov Gott kära bloggläsare som jag  vet antalet men inte namnen på. Jag älskar er alla och önskar er Guds välsignelse!