I dag har jag återigen varit ineffektiv. Jag gillart inte. Att slöa mer än halva dagen, plötsligt upptäcka att det bara finns två bullar i frysen och först framåt kvällen sätta igång med att baka. Nej det låter inte bra. Jag sa till Gud när jag satt in sista plåten av tre, att jag kände mig trött och bad att han skulle ge mig ork nog att utföra det jag börjat med.
Orken fick jag men slarv gjorde att tredje plåten blev som de bullar som omnämns i rubriken ovan.
Tänka sig att en ramsa från barndomen lever kvar i minnet. Äggklockan hade blivit felinställd när sista plåten skulle gräddas.Av allt att döma.
Nu är samtliga bullar ute ur ugnen och jag ska samla krafter för att, medan minnet står mig bi,
blogga lite om tvenne dagar.
I går, alltså, var det torsdag. Tid var beställd hos hårfrisörskan. Jag ansåg att träning borde hinnas med innan jag skulle få håret permanentat, vilket lyckades. Jag bor mitt emellan hårfrisörskan och Karla Vårdcentral, där jag tränar.
Besök av Linn. Passar på att träffas när hon några dagar finns i Örebro.
På kvällen var det husgruppssamling. Jag hade bakat en "specialtårta" för att ge min vän Annelie som skulle fira sin födelsedag i går kväll och dit jag var bjuden. Hon SMSade återbud då hon inte mådde bra så jag tog tårtan med till husgruppskaffet.
I morgon är det traditionsenligt, första lördagen i september, " Marken" i Borensberg. Vi hade talat om att åka dit men anledningen till ett tänkt besök är att träffa vänner, mer än själva "Marken" och träffa vänner kan vi göra en annan dag så det blir en lördag framöver i stället.
Elsemarie och Linn passade på att göra en vilsam utflykt till LOKA i dag. Så mysigt för dem. Bara mor och dotter. Båda behövde lite vila och avkoppling och ibland så räcker det med ett lite kortare avbrott för att man ska hämta andan och sedan kunna gå vidare.
Att vi är inne i september redan har jag svårt för att fatta. Har inte haft sommarkänslor, och så, plötsligt, är det höst. Det är då jag ska göra allt som ej blivit gjort förut. Likadant tänk varje år.
Jag tackar Gud för varje dag som benen bär, jag inte har ont och mest tacksam är jag för att huvudet hänger med.
Visst satt hon ett par år i fängelse, vår mormor, Alva Nordberg, men jag tänker att hon måste haft bra gener att vidarebefordra för vi syskon, nu mellan 82 och 93 år, kan tänka klart och föra ett resonemang med människor vi möter. Jag hör lite dåligt men kan gå. IngaMaj har god hörsel men har svårt att gå. Men alla fyra har vi huvud, som funkar. Något att vara tacksam för.
Men vad ser jag? Klockan närmar sig 11 . Då ÄR DET BÄST FÖR MIG ATT SOVA! SÅ DÅ GÖR JAG DET! GODNATT KÄRA VÄNNER!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar