Åren har gått och nu sitter jag här och skriver på en blogg. Alldeles ensam men det stör mig inte. Jag har egentligen aldrig tyckt illa om ensamheten. Hahaha, det är klart, jag har ju egentligen aldrig haft tillfälle att känna efter! Utom små korta stunder, det kan ju ej förnekas! Mest då saknaden efter Georg!
I dag tog jag färdtjänst till Stortorget. Uträttade bara ett enda besök innan jag gick in i Nikolaikyrkan där en begravningsgudstjänst just hade avslutats. Jag kom in strax innan kistan hämtades och fick se hur enkelt det skedde. Kistan var av enkelt material, helt övertäckt med ett kisttäcke. så vill jag också ha det. Gärna små blombuketter på detta. Att lägga pengar på en dyr kista passar inte mej.
Sådärja. Nu vet ni det också. Just nu minns jag när mitt lilla barnbarn Kristin , så liten hon var, ändå tänkte på att livet en gång tar slut. " När det är dags, farmor, då dör du." Sedan ett kort, begrundande uppehåll innan nästa mening kom: " När det är dags". Jag bevarar de där orden i mitt hjärta och tänker på dem ibland. "När det är dags". Så skönt att det bara är Gud som vet stunden och jag vet att då är jag väntad där hemma i en bättre värld.
Men just nu är jag så tacksam för livet här på jorden där jag har gemenskap med så många i min familj och bland vänner.
För att återgå till stadsbesöket så skulle Elsemarie komma från sitt jobb i Katrineholm ett visst klockslag och vi skulle fika på Elsemaries gamla stamkondis från musikhögskoletiden, Vasa, som då musikhögskolan bodde granne med.
Jag satt i kyrkan och fick SMS:"Tåget försenat. Lasse hämtar dej och vi fikar hemma hos oss."
OK! Så blev det och den omtänksamme Lasse hade köpt ett och annat gott i matväg till mej också när han handlade åt familjen. Jag blir nog lite bortskämd tror jag. Men o, så tacksam jag är!
Hemma hos mig hade Mika varit och rensat ogräs i stenplattorna och grävt fram jord ur komposttunnan. Tittade på hemvägen in hos Elsemarie och Lasse, som genast värmde mat i mikron åt Mika som inte ätit något tidigare under dagen.
Elsemarie och Mika gav varandra en varm kram. De hade ej träffats på lång tid. Elsemarie var biträdande rektor under Mikas tid på Karljohansskolan så de känner varandra sedan många år. Filip och Mikael gick förresten redan som små på samma dagis.
Jag fick skjuts hem och nu sitter jag här och tänker ta fram den gamla dagboken igen. År 1995.
Medan jag skriver lyssnar jag, som vanligt fredagskvällar, till Närradion, som har utsändning hela kvällen till klockan 24.00 Underbart! Förbönstjänst och vackra, gamla sånger!
20 juli. Torsdag. Vilken dag! Skriver precis som det står i dagboken :" Jag vaknade klockan 7. Gick ner till sjön och tog ett morgondopp. Sedan kaffe och bulle, som alltid! I dag ska vi plocka jordgubbar. I morgon ska vi åka hem. Barnen vill stanna längre. Såsmåningom får vi nog skaffa en bostad här men så länge Stina finns så har vi ju möjlighet att bo hos henne.
Vi åker iväg och plockar jordgubbar, självplock! Tänk att få plocka för att ta med hem och samtidigt äta så mycket man orkar."
21 juli. fredag. "Sista natten svunnit hän" Solen skiner och barnen vill inte åka hem. Men vi MÅSTE!
Åker framåt eftermiddagen. Stannar i Kisa och köper dricka. Lämnar Emil och Kristian i Hjortkvarn innan Kristin och jag fortsätter mot Örebro och Hovsta. Sven och Maria var hemma och tog emot sin dotter med stora famnen. Tittar in till Elsemarie som är ensam hemma.
Petter och Bernard var på party i Adolfsberg och sover sedan över hemma hos mej.
22 juli, lördag. Lasse, Filip och Linn kommer hem från Katrineholm där de hälsat på hos farfar och farmor. Bernard kvar här. Ire'n och jag jobbat i Ralfs trädgård.
23-30 juli. Ulla och Lennart kom och hämtade husvagnen. Martin och Kristin här. Bernard hos kusinerna i Hjortkvarn. Elsemarie, Sven och Maria i Stockholm med kören"Svart på vitt". Kristin kvar här.
Stina, Alexander och Lova kommit och Kristin fick en kompis.
Så var det slut på vecka 30 år 1995.
Nu sjunger de i Närradion:"Härligt sången där skall brusa, stark som dånet av en vattuflod. Äran tillhör Gud och lammet, som oss vunnit med sitt blod."
En gammal välkänd sång sedan slutet av 1800-talet. Nu fortsätter de med "Långt bortom rymder vida". Fredagskvällarna är givande för den som älskar andliga sånger.
"Mörkaste natt skall ljusna, bittraste kval få ro. Lär du dig blott att vandra på bönernas himlabro."
Med denna fras från sången säger jag GodNatt och går tacksam till vila efter en trevlig, omväxlande dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar