En dag då jag inser att vilja och handling ej går hand i hand.
Hade tänkt att göra smörgåstårta till kvällens återträff. Ingredienser fanns i kylskåpet.. Började fundera. Nja men jag kunde ju baka tekakor, som går fort och lätt. Bara att servera med smör,ost och marmelad. Medan jag tänkte vispade jag ihop en Nötrulle, som alltid "går hem", som avslutning till kaffet. När den efter 5 minuter i ugnen var gräddad skulle en tekaksdeg göras.
Nej men, orkar jag det? Och tiden? Jag har ju Hönökaka i frysen. Att skära den i trekanter är enkelt och inte tidskrävande. Jag bestämde mig för det senare,trots att jag inom mig kände att jag borde nog stannat vid min första tanke angående förtäring. Så älskade vänner,som jag ej träffat på mycket lång tid borde inte ha fallit offer för min oförmåga. Jag stod dock fast vid mitt beslut.
Under tiden hade jag upptäckt att kylskåp och frys "slocknat". Ringde en vän,som behärskar det elektriska."Lyser lampan i kylskåpet?" Mitt svar var nekande. "Ja då är det en propp som gått, jag kommer framåt kvällen.
Ack om Georg levt! Jag gick ner i källaren. Skruvade ur och i. Inget ändrades.Bar ner kött och fisk från kylen i köket till reservkylskåpet i källaren. Passade på att dammsuga golvet nedanför trappan.
Innan jag tog dagens lilla promenad med Isak tittade jag åter till kylskåpet. Var jag inte i går upptagen med något i skåpet ovanför kylskåpet? Tänk om kontakten till kylskåpet sitter där!
Fram med trappstegen. Såg ingen kontakt. Kollade åter om lampan i skåpet lyste. Nej!
Tryckte på en liten knapp över dörren. Aha! Avstängningsknappen hade jag i går kommit åt.
Min vän kom , fikade och bytte ut den trasiga lampan i jordgloben. Gick härifrån med en påse bullar!
Ringde min 7 år yngre syster, som hade varit på dagledigträff och annat roligt. Jag sa till henne att passa på med roligheter innan hon blir 88. Själv VILL jag så mycket men orken hänger inte med.
Jag värjer mig ofta och "minsta motståndets lag" blir gällande.
Att efter flera år få besök av mor och son med flickvän gav anledning till både glädjetårar och motsatsen vid ankomst och avsked.
Sonen gick i fjärde klass då jag träffade honom under åren då jag var "klassmormor" i den närbelägna Grundskolan. Sedermera utvecklades en djup vänskap mellan honom, hans mamma och mig. Så kärt att få möta dem igen! Det första mötet var år 1997, vill jag minnas och dit kommer jag i mitt bloggande längre fram och kommer att berätta mer om detta.
Jag bjöd mina gäster på kaffe och "trekanter" med ost och marmelad. Själv tog jag bara bulle och, så klart, en stor bit av den goda nötrullen. Hade jag tagit en bit Hönökaka så hade jag upptäckt att jag glömt sätta fram smör. Ingen sa något och jag märkte inget. Först när mina vänner ätit sina trekanter med ostbiten och nötrullen avnjutits. Vilken förfärlig upptäckt!
Nästa gång blir det smörgåstårta! Då finns allt på samma fat.Mitt minne lär väl inte bli bättre! Eftersom smöret hade blivit lite löst så lät jag det stå kvar i det kalla kylskåpet så länge som möjligt.
Så kan det gå!
Att se min "elev" igen och även få bli vän med hans förtjusande sambo var högtid.Mamman har flyttat tillbaka och bor med sina föräldrar i sitt gamla hemland. Hon arbetade här inom sjukvården, fick ont i axlar som gjorde att hon ej orkade med jobbet och fann för gott att lämna det här landet och återvända . Saknar ordningen i Sverige men är nöjd med att vara där hon är, även utan inkomst. Efter alla års arbete här kan hon, vid uppnådd pensionsålder om flera år, få en liten pension från Sverige.
Hon flydde, med sin lilla pojke från kriget i sitt hemland och hamnade i Sverige. Hennes glädje är nu att sonen har det bra och har arbete, fin sambo och bostad.Att snälla omtänksamma barn kan lätta upp tillvaron vet både hon och jag!
Med detta avslutar jag dagens blogg. Ett foto togs i kväll. Om jag ej får med det i denna blogg så ska det komma i en senare. (Förmodar att jag måste ha lite hjälp av Tobias.)
GodNatt alla sena bloggläsare! Sov Gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar