Efter att ha fått höra en ung invandrares långa historia orkar jag ej skriva någon längre blogg.
Att bli mottagen med kärlek och förståelse i en svensk familj när man är ensam och långt borta från sina nära och kära, utan möjlighet att få träffa dem, att få känna att sorgen delas, att få gråta i en svensk mammas famn, att känna deltagandet från den övriga familjen, att ha sänt upp böner till Allah om hjälp och fått träffa människor, som förstår bönens betydelse, ja då ser man verkligen Guds omsorg och att Gud aldrig sviker.
Med intresse ska jag följa denna unga människa, som har en önskan att i framtiden få utbildning och bli till hjälp för andra i samma, svåra situation.
Först när man kommer riktigt nära, förstår man, i någon mån, den smärta, som en flykting kan känna och som lever vidare även om man kommit till ett annat land.
En vers ur en sång får avsluta kvällens korta blogg.
"Om jag kan hjälpa någon under livets gång, om jag kan glädja någon med ett ord, en sång, om jag kan visa någon vägen fram till Gud, blir min vandring ej meningslös mer."
Låt oss hjälpas åt att göra vad vi kan för dem som behöver vårt stöd och vår medkänsla!
Tacksam över att jag fick ta del av "resan" är jag åter hemma och går till nattens vila med en innerlig bön till Gud för alla dessa,som fått lämna hus och hem, nära och kära. Våra böner till en god Gud har stor betydelse!! Låt oss aldrig glömma det!! MOT det onda, FÖR det goda. Amen! GodNatt!
Jag hör Evie sjunga den sången inom mig...den håller än idag.
SvaraRaderaDu har så rätt i det du skriver Ruth! Låt oss tända ljus i mörkret, i stället för att förbanna det.
kram Sofia