År 1991. Maj månad hade tagit slut och ettårsdagen av Georgs död passerad.
Kort tid efter hans död försökte någon, så där i förbigående, trösta oss med att bara ett år får gå så går "DET" över för då har man haft alla minnen av helger och annat.
Jag försökte tro det. Men ack så fel. Saknaden och längtan finns där även om tiden gör att det blir bättre undan för undan.
Utan förvarning kunde tårarna komma. Tex, om jag varit ute och mött någon bekant eller god vän, kommit hem och där fanns ingen att berätta det för. Ingen telefonkontakt och aldrig mer skulle han ringa. Han var sådan att han ringde så ofta han hade tillfälle. Berättade alltid om sina besök på sammanträden osv som han åkte till.
Snabbt uppsökte han en telefon när han "landat" i Danmark eller Arlanda. O, så svårt det var att fatta. Aldrig mer! Det var som om halva jag var borta efter så många år tillsammans. Så är det för alla som sörjer. Ändå blev det lättare när jag ofta påminde mig orden Gud sagt:" Jag har inte tagit hem Georg för att göra det SVÅRT för dej, utan för att göra det LÄTT för honom. Gud, vad tacksam jag är för den hälsningen och alla gånger den givit mig tröst.
Dessutom vet jag att vi en dag ska mötas. Hur det ska bli då vet jag inte men jag vet att Gud aldrig gör något dåligt för oss människor. Det står i Bibeln att han gör mer än vi kan bedja eller tänka.
Jag är så glad att det är så.
Elsemarie och Lasse hade den 16 juni varit gifta i ett år och bodde kvar i Katrineholm.
Studentfesterna nalkades. Mikael och Fredrik, våra första barnbarn var nu klara med sina gymnasieutbildningar.
Juni 6 jobbade vi med mat och tårtor. Lasse och Elsemarie kom till Örebro framåt kvällen.
Den 7 juni, en fredag, blev så festlig. Pojkarna gick på olika skolor men kom inte ut vid samma tid så vi hann vara med på båda platserna.
Alla samlades till lunch hos Kerstin och hennes familj. Potatissallad med tillbehör, allt så gott.
Detta var "vår" första studentfest i familjen, Det skulle bli många fler.
Dagen därpå 8 juni åkte jag till Uppsala med tåg och buss för att hälsa på Georgs syster och svåger.
Jag passade på att resa så länge jag kunde med mitt "frikort". Lite otur var att jag hade jobbperioden just då men jag hade nog inte orkat med att resa med tåg tidigare. Nu hade den värsta sorgen bedarrat.
Jag ska berätta om nästa resa som gjordes redan kommande vecka men det får jag vänta med till nästa inlägg.
I dag för 43 år sedan var Elsemarie,då 5 år och jag på en, för vår del, tvåveckorsresa till Palestina.
Georg fanns där sedan tidigare. Den dagen föddes vårt första barnbarn i Jerusalem. En vacker liten gossse. Jag har nog tidigare berättat om detta men säger det igen tillsammans med ett GRATTIS till trebarnspappan.
Nu ska jag berätta om dagen som gått och som jag tillbringat inomhus för att jag varit trött.
I går kväll bakade jag tre sorters goda kakor och inbjöd till fika. I dag kom Kristin och stannade två-tre timmar. Vi tittade på gamla kort och sorterade lite, sedan vi fikat med fläderblomssaft, som min syster Stina varje år gör. Hon är suverän på att lyckas med den och jag har stående beställning.
Kristin skulle egentligen gå på konsert men tror att hon gick hem till sin vackra katt och tog det lugnt.
Jag har inte haft dammsugare på ett tag så jag får slarvstäda lite. Slangen gick av på den gamla.
Hahaha tänker jag. Så bra att ha något att skylla på när jag inte VILL dammsuga. Ska ringa efter min städhjälp nästa vecka och se till så jag har påsar till den dammsugare jag fick mig levererad av en vän. Dammsugaren är så liten och behändig men tydligen svårt att få tag på påsar till den lilla voltan.
Nu ska jag avsluta dagens blogg med att återge några ord från "Open Doors" lilla skrift.
" När vi frågar våra förföljda syskon vad de behöver, svarar de nästan alltid: Förbön.
Bönen kan inte stängas ute av gränsvakter och religiös polis. Bönen slinker igenom fängelsegaller och hoppar över taggtråd. Bönen når in i avlägsna byar och långt in i otillgängliga arbetsläger.
Bönen stärker, stödjer och uppmuntrar. Bönen förändrar. Den förföljda kyrkan behöver våra böner."
Vilken tillgång bönen är. Gud älskar att hjälpa oss när vi ber. SÅ många gånger jag fått erfara hur Gud gripit in i stora saker såväl som i små. Det har stor betydelse att bedja men också att TACKA.
Nu är det dags för mej att sova och jag tackar Gud för en fin dag med Kristin och hoppas att vi alla får sova gott också denna natt! Så får vi fortsätta att be för de förföljda. Människor får lämna allt de har och alltför ofta får vi höra hur 100-tals människor drunknat i Medelhavet när de varit på flykt till Europa undan krig och förföljelse. Vi kan ej leva i sådant välstånd, som vi gör och inte bry oss. Det är vår kristna plikt att vara med och rädda männislor till en drägligare tillvaro.
Gud ser allt vad vi gör och tänker och han älskar att ge oss det vi ber om. Han har medlidande med människor, som fallit i rövarhänder! Gud hjälpe oss att se människan, som han ser dem! AMEN!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar