Torsdag 4 september 2014. Sommar, sommar!

Vilken sommar! Den kom tillbaka med sol i myckenhet. Varenda dag. Nyss satt jag på altan med en kopp eftermiddagskaffe.  Vindruvorna är nu söta och goda och jag tar en klase då och då. Det är första året jag har många klasar på denna ranka, som jag planterade för några år sedan. Från början en liten "stickling".
I dag har jag varit på stan med min syster, som besökte en ögonläkare. Efter det passade vi på att besöka affärer och fikade på Lucullus, där IngaMaj jobbade på 80talet. Det var trevligt att promenera lite omkring slottet och Järntorget.

Köksgolvet har länge varit mitt "sorgebarn". Efter stadsbesöket tog jag mig för med att knäskura en bit. Nu vilar jag mig medan jag skriver, så får jag se om jag kan ta en bit till senare. Innan söndag ska det vara klart har jag tänkt!

I eftermiddag fick jag telefonsamtal från Gräddö, där min mormor befann sig i början av 1900talet. Kjell, som är engagerad i Hembygdsföreningen  och som Ulla och jag träffade vid vårt besök där i april, har samlat uppgifter om mormor och givit ut en skrift, som väckt intresse för "fallet" och det får förmodligen till resultat att vi får göra ett nytt besök på Gräddö och träffa en del av bygdens folk. En del av dessa har hört sina föräldrar berätta och historien om mormor har hos folk bevarats under årens lopp. Dock har ju mycket, som tidigare varit okänt, nu kommit till människors kännedom genom det Kjell skrivit  och intresset har ökat. För mig, som i så många år engagerat mig för att få vetskap om mormors liv efter fängelsetiden, är allt av största intresse, hur hemskt det än är.

Samtidigt blir Gud så stor för mig. Jag kan ju tydligt se hans närvaro och hans bevarande och uppehållande nåd över mamma. Jag rörs till tårar av tacksamhet!
Nu ser jag fram emot nästa besök på Gräddö. Mammas berättelse, i vår barndom, om hur hon som sexåring med sin lillebror vinkade av föräldrarna vid bryggan på Gräddö, när föräldrarna åkte med båten till Stockholm, en enkelresa och de, hand i hand, ensamma gick hem, etsade sig fast hos mig. Mamma förstod att de inte skulle komma tillbaka. Om detta har jag tidigare berättat.

Nu ska vi gå tillbaka till år 1987. Juni månad var avslutad.
Onsdagen den 1 juli ringde Elsemarie till sjukhuset och jag fick prata med henne. "OM IngaBritta får flytta hem så måste det finnas tjänster i himlen som väntar," sa hon. Ja det var nog så det var.
Nu hade Stina och Raquel också kommit. Torsdagen den 2 juli blev det allt sämre. "Klockan 21.30 tog hon sitt sista andetag och flyttade hem. Ofattbart! Viönskade så innerligt att få ha henne kvar", står det i min dagbok. IngaBritta betydde så mycket för så många.

Jag tänker nu på en av "hennes pojkar", Jorge, som nyligen tillsammans med sin fru var i Sverige och många av oss i IngaBrittas familj fick träffa dem. Han har ett gott liv och när han i tisdags såg fotot på IngaBritta i min blogg skrev han från Brasilien:" My God, how I miss!" Vi är så glada för kontakten med Jorge. Stina och han har täta kontakter pr telefon då de enkelt hanterar språket och då det nu på ett annat sätt än tidigare går att kommunicera.  Jorge och jag skriver  lite på engelska när vi har kontakt.

Fredagen den 3 juli åkte Stina, Raquel och jag hem till mamma. Vi hade ringt ett par vänner, som hade varit hos mamma på dagen. Vi kom på kvällen. Det första mamma sa var orden: "Jaha, nu är hon bärgad." Nu var både pappa och IngaBritta hos Gud. Nästa dag står det i dagboken:" Mamma och jag samtalar och gråter."Vi syskon upplevde det svårt att IngaBritta, så ung, skulle dö före mamma, men hon tog det väldigt lugnt och förståndigt.

Svårare var det att i Göteborg  skiljas från Vidor och familjen. "Att det skulle gå så här", sa Vidor, som nu för andra gången mist sin hustru.
Gabriella var för liten att fatta, men Nathalie, som haft så roligt med IngaBritta var ledsen även om hon inte riktigt förstod vad döden innebar. Nathalie var inspelad på kassettband och precis som Emils mamma skrev om honom så hade IngaBritta antecknat ett och annat om Nathalies bravader och roliga uttryck.

Nu har tiden runnit iväg och det här blev en sorglig blogg men "sorgen och glädjen de vandra tillsammans" och vi har bara att följa med tidens gång. Bara 56 år men vilket rikt liv hon hade levt.
Jag säger nu GodNatt och ska försöka ta en bit till av köksgolvet där jag kämpar mot gammal polish som ska bort,till slut. Sov Gott!

 Avslutar med ett Bibelord:"Herren skall vara med dig. Han ska inte lämna dig eller överge dig." Det somnar vi på! Amen!