torsdag 25 september 2014

Torsdag 25 september 2014. Forts. år 1989.

"MosterBritta" på väg till Äspö, tillsammans med syskonbarnen och kusinerna Sven och Christer.Några år senare flyttade hon till Brasilien och "HoppetsHem"i Porto Alegre, där hon fick många pojkar att ta hand om.
Det har varit en bra dag i dag då jag hunnit med att sortera en del papper.
Jag har besvärligt med två lösa framtänder i nedre käken. Tandläkaren vill ta bort dem men i dag ringde jag och sa att vi väntar med det , även om jag får besvärligt, för jag ska ut och resa till några platser och träffa "nya" människor, så jag fick en tid i november i stället för i morgon. Hoppas att de inte ramlar av egen vilja!

På TV visas just nu hur livet fungerar på Klostret i Vadstena. Så intressant så jag blev sittande utan att skriva, bara tittande!
I år är det 20 år sedan Estoniakatastrofen, då så många människor miste livet. Många barn miste sin mamma den där mörka natten på havet. I kväll visades på TV bilder både från dagen det hände och hur människor i dag lever med sin sorg. Jag tror att de flesta vet var de befann sig just när nyheten spreds genom radion på morgonen.
Från våra trakter var det många som miste sina liv. Från en skola var det 33 kvinnor, jobbande i "skolbespisningen"och som fått denna resa som en uppmuntran för sitt arbete. Så lite vi vet om dagar som kommer!

Nu till år 1989. Gossen, som vi tagit hand om bodde ibland hos Kerstins familj så vi höll båda kontakt med honom och hans jobbiga mamma.Hon tog senare pojken hem till sig men efter några dagar ringde socialjouren om att polisen kommit dit med honom sent på kvällen och undrade om Kerstin kunde ta emot honom. Lilla vännen!

Den 25 april står det att Georg ringt från Jerusalem. Vet ej när han åkte dit. Det var så vanligt att han var på resande fot.
När jag läser i min dagbok blir jag förfärad. Varifrån kom alla människor? När jag nu ser namnen på den och den och den så kan jag se deras ansikten framför mig och deras bekymmer av olika slag.
Jag minns att jag på den tiden drömde om att ha en liten lägenhet i stan där jag bara skulle ta emot människor som mådde dåligt. Så blev det inte, utan det blev i stället besök hos människor, mängder av telefonsamtal, studiecirklar, utställningar, där jag till en sådan bakade 200 bullar, trädgårdsföreningen, bara för att jag bodde granne med dess ordförande! Mitt intresse för trädgård var minimalt men jag bakade bullar till våra träffar och det var roligt!

Tog hand om barnbarn, uppe sent på kvällarna, hade huvudvärk...
När jag nu läser i dagboken sänder jag till Gud många tack för att han gav mig både kraft och glädje i mitt engagemang. Jag var ju ung då! Tyckte om att hålla på och ville aldrig säga nej.
Naturligtvis var det roligt med kontakten med barn och barnbarn och att hinna med dem också. Ofta sov de större barnen över hos oss.
Nej nu verkar det skryt , vilket det inte skulle vara, men jag blir så förvånad av att se hur mycket som uträttades och att jag, lik vår mamma, aldrig upplevde det som jobbigt eller tröttnade.

Men NU tröttnar jag och kanske mina läsare också, så det är lika bra att säga GodNatt. En ny dag väntar i morgon och då ska jag börja med att baka bullar, har jag tänkt.Tack Gud för att du uppehållit mig i dag! Amen! Välsigna alla som läser bloggen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar