Att ha tillgång till Träning med flera olika apparater, som gör så stor nytta för välbefinnandet är något att vara glad åt.
Just nu när jag börjar skriva så visas på TV1 ett födelsedagskalas, kombinerat med körövning.
En av körsångarna fyller 100 år. Pigg och levnadsglad berättar hon om hur mycket körmedlemsskapet betyder för den sociala biten i hennes liv. Jag tror att det är så.
Jag skrev i gårdagens blogg att jag skulle berätta en historia, som Elsemarie var med om i går. Hon skrev själv om den på FB och många har läst där. Har du, så kan du sluta läsa här.
Jag skriver som jag uppfattade berättelsen och är glad för det lyckliga slutet för Elsemaries del. Motparten vet jag inget om men ber till Gud för denne. Förstår om rädslan blev stor och sitter kvar i den personen fortfarande, för när Elsemarie säger ifrån med arg röst, då blir man rädd!
Det hela började med att Elsemarie kom med tåget på väg till sitt jobb. Satt mitt emot en vänligt leende person och hon log tillbaka, som sig bör! De gick samtidigt ut genom dörren Elsemarie skulle byta tåg för att åka vidare. Gick in på Pressbyrån för att köpa en banan. Fick snabbt avstå det köpet då hennes iPhone med alla kort ej fanns där den skulle vara. Sprang snabbt tillbaka till tåget som ännu inte hade åkt vidare.
Ber konduktören om att snabbt få titta in i vagnen hon kommit med. Ingen iPhone!!
Tittar i ryggsäcken. Nej!! Tar fram sin iPad. Kollar in var hennes iPhone finns, Den är på väg från tåget mot stan. Hoppar in i en taxi. "Jag har inga pengar men jag håller upp paddan. Kör efter den! Jag måste ha min telefon!"
De såg hur den vandrade mot de centrala delarna av stan. Stannade vid en Galleria. Elsemarie säger till chauffören att vänta, rusar in i Gallerian bara för att se att hennes telefon vandrar vidare. Tillbaka till Taxin som kör vidare tills de kommer till ett hus där den stannar.
Nu händer något märkligt. Jag måste bara säga:"Tack gode Gud!" Elsemarie ringer och får svar.
Ingen avundsvärd lott att vara tjuven för nu är telefonens ägare arg.
"Du kommer genast ut med min telefon! Jag VET att den finns i det här huset.
Svaret blev en uppmaning till Elsemarie att gå till Centralen så skulle han komma dit med den.
Den uppmaningen skulle han ha avstått ifrån för nu blev telefonens ägare ännu argare. Vissa språkproblem gjorde att samtalet fortsatte på engelska.
"Jag är rektor på KomVux och nu kommer du genast ut och lämnar tillbaka min telefon."
Det dröjde inte lång stund förrän han fann för gott att lyda order.
Tjuven fick en sträng uppmaning att aldrig göra om det!
Kanske kan det gamla uttrycket användas att "det är tillfället som gör tjuven"?
Han såg i alla fall väldigt ångerfull ut, har det berättats mig.
Taxin körde tillbaka till station. Elsemarie fick ringa jobbet och tala om att hon var försenad.
Betalade för resan och satte sig att invänta nästa tåg.
Att börja dagen med en sådan historia kan ge en mamma en del tankar. Åtminstone fick jag en del att tänka på !
Så gärna jag skulle velat träffa tjuven för att få höra hans livshistoria!! Intresserad av människor, som jag är, vetande att varje individ har SIN väg att gå så skulle jag nog ha lärt mig ännu något mer om livets irrgångar.
Vet ej om jag berättade att jag bjöd lunchgästen på rotmos, fläskkarre och köttkorv i dag innan jag fick skjuts till träningen. Efter besök i Närbutiken där jag inhandlade en del godis med tanke på kommande påsk, kämpade jag mig hemåt i blåsvädret. Är så tacksam för rullatorn.
I går,promenerade jag mycket längre sträcka för att komma till Brevlådan som flyttats långt bort.
Jag var därför så trött och hade ont i axlar och rygg i går kväll så jag damp i säng så fort som möjligt. I morse var jag helt återställd.. Tacksam för det.
I dag fanns ingen tiggare utanför affären. Kan dock berätta att jag i går fick SMS från en kille i nedre tonåren som inbjöd till födelsedagsfest och skrev att han önskade att man gav 100 kronor till någon från Syrien. Det gör jag så gärna. Dessutom har jag erbjudit mig att baka något som han gillar.
Så roligt att barnbarnsbarnen är besjälade av givandets glädje!
I går fick vi av Gud bönesvar då en flyktingfamilj, som jag tidigare berättat om och som Elsemarie haft mycket bekymmer för (fadern en av hennes tidigare elever) då de bara har rivningskontrakt på sin lägenhet och inom en nära framtid måste flytta därifrån utan något löfte om någon annan bostad. I går, på underliga vägar, när den lilla familjen blivit erbjudna ett andrahandskontrakt på en lägenhet med ett förskott på 3.000 kronor, ringde mannen så glad till Elsemarie och berättade men ville tala med henne innan det definitiva beslutet togs. Kanske fanns inom honom en liten osäkerhet.
Elsemarie tog kontakt med ägaren till fastigheten. Jag kan ej redogöra för detaljer men det var inte första gången sådant lurendrejeri hade förekommit. Skönt att det uppdagades så vår vän slapp bli lurad.
Nu visade det sig att husägaren hade en liten lägenhet om två rum och kök ledig omgående och våra flyktingvänner får förstahandskontrakt på den. Husägaren och Elsemarie var ej helt obekanta med varandra, då deras barn hade spelat boll i samma lag tidigare.
"Det är första natten vi kan somna lugna sedan vi kom till Sverige", sa pappan till Elsemarie i telefon i går kväll. Han har fått arbete och vi tror att Gud har sin hand med i allt detta. Då VET vi att allt ska ordna sig till det bästa för dem. Gud är god! Amen! Natti, Natti, mina vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar