Det har varit en annorlunda dag för mej i dag. Att mista två jämnåriga med en dags mellanrum går ej spårlöst förbi. Lasses mamma AnnaMaria, boende i Katrineholm, har jag träffat mest vid högtidsdagar inom våra familjer. Antingen kom Erik och AnnaMaria till Örebro eller åkte Lasse och Elsemarie med sina barn dit Många gånger var jag också med.
. Så många minnen från middagar i deras hem, där Erik själv tillverkat en del av de vackra möblerna, ibland i deras fina trädgård, ett par gånger på den närbelägna Duveholms Herrgård.
Tills för några år sedan bodde också, moster Elsie, AnnaMarias syster i Katrineholm. Hon hade även ett förflutet i Karlstad där hon bott i flera år. Hon dog för några år sedan.
Nu är de alla tre hemma hos Gud där vi ska mötas igen. AnnaMaria har efter en stroke för ett par år sedan bott på ett sjukhem där hon fått den allra bästa omvårdnad. Jag har hört om personal som varit helt underbara. I somras hade de tagit dit en liten ponny som var med patienterna som satt i trädgården. Allt, som kunde göras för att patienterna skulle ha trevligt har de gjort. Man blir så glad av att höra om detta!
I dag har jag tänk på hur tomt det blir efter AnnaMaria och IngaLisa. De går hädan en efter en!
Det har varit så roligt att fixa mat, baka och greja tills vår vän Elsa och IngaLisa skulle komma och hälsa på Förmodligen har mina väninnor känt likadant när vi träffats hos dem. Visst, det är naturligt att dö "när det är dags" som lilla Kristin sa när hon var liten. "När det är dags, då dör du farmor. När det är dags"! Vi har alltid hållit god kontakt med varandra och jag gläder mig över hennes fantastiska spel på fiolen. Så glad att jag fick vara med redan från början. Kristin med sin lilla fela!
Senare den här veckan kommer hon till mej för att äta lunch. Ser jag fram emot!
Jag är så tacksam för min familj som alla är så snälla och omtänksamma! Tacksam också för att jag fått leva så länge och kunnat följa med i olika sammanhang. I år fyller vårt yngsta barnbarn 18 år.
Roligt också att vi har god kontakt med IngaBrittas efterlämnade familj i Göteborg och Linköping.
I dag bjöd jag lunchgästen på lasagne. Fick, som vanligt skjuts till träningen. Promenerade hem. Nu blir det tidig kväll och det ska bli intressant att se hur det blir att komma i säng i tid. Kommer jag att vakna tidigare i morgon då??
Jag har lagt märke till att jag tror att jag är som förr. Men icke! Jag lägger mig trött och vaknar lika trött. Där ligger den stora skillnaden. När barnen var små och jag hade full rulle i affären och sedan jag nattat barnen hade en del att göra var jag många gånger jättetrött. Jag var ju också i många månader ensam, när Georg låg på sjukhus. Hembiträde hade vi förstås och det underlättade så klart.
Skillnaden nu mot då är att på den tiden visste jag, när jag jättetrött gick till vila att jag skulle vakna och vara full av energi nästa morgon och med glädje sätta fart. Så var det alltid!
Värst är att jag
fortfarande tror likadant, bara för att uppleva att jag är lika trött på morgonen som jag var på kvällen. Det där med att inse att man inte är, som man tror och vill, är ett dilemma ju äldre man blir.
Lagom till min födelsedag, sa min stora, vackra bougainvillea adjö till vintern och kom med sina första blommor för säsongen. Jag älskar den blomman och tog ett foto, som jag ska försöka få med i kvällens blogg. Sov Gott alla fina bloggläsare, som jag inte vet vilka ni är, Bara hur många!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar