Lördag 25 februari 2017. Kakor bakades av degen i kylskåpet. ALLT!

När kakburkarna är tomma bakar man  påfyllning.

Det började med att jag ringde ett par jämnåriga, som inte mådde så bra. Blev  ledsen och grät lite.

 Kan inte släppa tanken på mina vänner, med vilka jag pratat om döden och tankar i samband med den. Ingen är rädd för döden men det är inget man pratar om så ofta så det blir lite märkbart när det kommer på tal.

Lika bra att ta fram kakdegarna som gjordes i går kväll. Tänk, alla kakorna blev så bra och inga blev brända. "Tack gode Gud!" utbrast jag spontant. Jag hade skickat en bön, så klart och förstod att det skulle bli bra.

Den här dagen började med "generation äldre" och fortsatte så resten av dagen. Telefon ringde just som jag avslutat kakbaket. "Är du hemma? Jag tänkte ta en promenad till dej om det passar."
Så roligt att få besök av en gammal vän, för att ta en fika med och få bjuda på nygräddade kakor. Hon hade lite svårt att gå men tog sig fram i alla fall. Så roligt !

När hon gått hem så ringde jag till Barbro Nygren i Lesjöfors. Hon fyllde 91 år för en kort tid sedan.  Båda två hade vi gott om tid och tänk vad vi pratade! Så många namn som nämndes och så många som var döda.

Barbro och jag förlorade våra män med bara något års mellanrum. Båda dog hastigt. Den ene i hjärninfarkt. Den andre i hjärtinfarkt. Vi unnade dem att få en sådan död fast för oss, blev det en ohygglig upplevelse.

Vi pratade länge och hann med "en runda" kring samhället och alla gemensamma bekanta. Familjen Nygren bodde i många år i "Gamla skolan" och den kåken var liksom en värld för sig. Alla bodde kvar lång tid och alla, i samhället, visste vilka som bodde där.
Att ha bott både i en storstad och på mindre orter är inte så dumt. Det är en viss skillnad och ger en vidare bild av  tillvaron.

 När vi kom flyttande från  Kil till Lesjöfors var Sven och Barbro bland de första vi lärde känna. Om deras fantastiska dotter Marianne har jag tidigare berättat. Barbro har inte Facebook men det har hennes son JanErik. Han och jag träffas ofta på FB.

Georg och jag var  bara mellan 25 och 30 år när vi kom till det lilla, då, blomstrande brukssamhället Lesjöfors, så annorlunda mot dagens. Genom vår affär, Färgcentrum, blev det naturligt så att vi blev mer eller mindre bekanta med allt folket i bygden och jag kommer ännu ihåg en delav våra kunder.

Men hur gick det här till? Det blev en blogg för de som är på väg mot hundra och så för de "lesjöförsere" som då var ungdomar och nu är pensionärer. Läs om ni vill!
I vilket fall som helst så önskar jag er alla GodNatt för nu har jag ont i mitt friska öga och går direkt efter tandborstningen till sängen! Söndagsmorgonkaffe med både bullar och kakor ser jag fram emot!