Regn, regn. Det passar mej, som bara vill sova. Jag skyller på mitt fall på köksgolvet för en vecka sedan. Visst kravlade jag mig upp, tacksam för att jag ej brutit varken armar eller ben, men hela kroppen tog stryk i alla fall. Blåmärke, lite huvudvärk och enorm trötthet. Sover och sover.
Försöker titta på TV och läsa tidningen, men somnar .
Borde ha förberett lite innan städhjälpen kommer och tar hand om golven i morgon. Men inget blir gjort.
Jag minns en tid i mitt liv då 1 maj var en efterlängtad dag. Sedan barnsben var det så att söndagarna var vilodag . Då jobbade man inte och affärerna var stängda. Söndagar, numera, ses inte riktigt på det sättet. Då var det så befriande att ha en "helgdag", 1 maj som en fridag, då man kunde jobba med vad man ville. Vår hulda moder var alltid noga med att inte utföra sysslor på söndagen. Då läste hon, skrev brev, men aldrig skulle hon utföra några sysslor, inte ens handarbeta på en söndag. Hon stickade och virkade till klockan 24 på lördagskvällen men då vidtog vilodagen. Jag tänker lite annorlunda.
I min förra blogg skrev jag att jag skulle återge lite av det som skrevs i mina kollegieblock i vilka jag skrev av mej mycket av sorgen efter Georgs hastiga död.
I kväll har jag tittat lite i dessa block. Första blocket påbörjades den 2 juni 1990, dagen efter begravningen. Konstaterar att detta block var fullskrivet redan 2 månader senare. Så mycket smärta och tårar som ryms på dessa sidor.
Jag kan se att nästa block har en tidsrymd av ett helt år. Det visar, tycker jag, att sorgen lägger sig med tiden. Saknaden kommer däremot alltid att finnas, läste jag häromdagen att någon sagt. Det var säkert bra att skriva mycket första tiden och på det sättet bearbeta det svåra.
Tidigare har jag avslutat juli månads dagboksskrivande och nu ska jag återge en del från blocket år 1991.17 juli. "Varför sitter jag här och gråter? Fjorton månader har ju förflutit. Varför kommer det till baka så här utan förvarning? Det känns så svårt och allt känns så meningslöst. Ingenting spelar längre någon roll. Han kommer inte hem med tåget eller bilen. Aldrig hörs hans röst i telefon.
När barn och barnbarn kommer så finns han inte med. Han fattas oss.
Har ingen lust att köpa nya kläder. Ibland vill jag träffa vänner, ibland inte.
I dag åkte jag till graven för att gråta där. Jag vet att Gud inte gör några misstag och att min älskade har det så bra hos Gud. Det skänker mig tröst. Men ändå!! Längtan och saknaden!!
Det är märkligt, det där, att när jag gråtit mycket någon dag så är det som om det går bättre att leva en tid efter det. Jag kommer inte "ner" mig på ett tag.
Jag tittar på päronträdet som jag planterade som ett minne och det växer fint."
Ja så skrev jag då. Ser att det gick en hel månad innan jag nästa gång skrev i blocket.
Skönt att se att det gick bättre och bättre att leva ensam. Så hade jag ju också barnen och deras familjer.Yngsta barnbarnet var nu 7 år och jag träffade dem ofta. Vilken glädje att ha dem i min närhet.
Åren har gått och jag är så nöjd med mitt liv som jag har det i dag. Mina älskade barn och deras familjer gör livet ljust. Att sedan ha det bästa av allt, Jesus Kristus, som min bäste vän gör att jag ständigt lever i trygghet och visshet om att han har allt i sin hand och leder steg för steg i den mån jag vill ha det så, och det vill jag.
Nu är jag redan trött. Tror att många blivit extra trötta denna regniga dag.
Ulla ringde nyss. De har nu fem barnbarn och en hund att ta hand om tills morgondagen. Kusiner som trivs och har roligt ihop.
Sådana tillfällen ska man ta vara på. De växer så fort, de små barnen och de där minnena från tiden då man fanns där för dem plockar man fram när man blir gammal.Så tacksam jag är för alla härliga stunder med barnbarnen och alla minnen.
Nu är det kväll och jag säger GodNatt och ska sova fast jag gjort det stor del av dagen.
Jag återkommer i morgon. Ser fram emot sol och värme fast några löften om detta för morgondagen har ej givits. Jag hoppas ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar