Torsdag 7 maj 2015. O, vilken trött dag! Solsken och små regnskurar.Jag vill bara sova!

Så här stort blev det humlebo som den ensamma humlan byggde och skyddade med ull från en fårskinnspäls som låg på altan. Hon drog en liten tuss i taget. 

Ringde till Arja, som fyller 68 år i dag. Jag har tidigare berättat om Arja, som jag första gången mötte på Folkhögskolan där vi båda var elever. Hon kom att bli som en i familjen hos oss medan vi bodde kvar i Örebro. Det var en jobbig, men intressant tid.

Jag var i dag beredd på att det kunde bli problem med kontakten, vilket besannades. Hon försökte att minnas men det blev ett mycket kort samtal. Jag blir så ledsen över att inte kunna prata minnen med någon som jag och familjen haft så nära relation med.

Redan när jag vaknade var jag trött så jag sov en god stund på förmiddagen. Isak också.

Skulle, enligt planerna ha tränat i dag för det går ej för sig att göra hur långa uppehåll som helst.
Att handla lite i mataffären kändes bra . I brevlådan låg ett brev med tidningsurklipp från min syster Stina. Där stod att läsa om en bok, utgiven i Storbrittanien av biologen Dave Goulson, med boktiteln"Galen i humlor" och som oväntat blivit en bästsäljare. Stina har i gott minne alla foton jag skickade på FB förra sommaren då jag hade ett humlebo på altan. Något sådant händer nog bara EN gång i livet.

I dag är det 70 år sedan andra världskriget slutade. I TV nyss, hörde jag en dam, två år äldre än jag, berätta om den där dagen. Hur chefen, på hennes arbetsplats kom in till personalen och talade om att det nu var fred och att alla fick sluta klockan tre.
Hon arbetade på Kungsgatan och det var där och på Stureplan jublet var som värst. Jag jobbade fortfarande på Söder. Vi, liksom alla andra affärer stängde omedelbart affären. Många drog  upp mot centrum. Georg ringde och ville att jag skulle komma dit för så klart var han med i vimlet och glädjeyran.Serpentiner och papper slängdes ut från fönstren, som vi kan se i TVrutan i dag. Jublet visste inga gränser.

Tängsel och "ståhej" lockar inte  mej  men jag tyckte det var jätteskönt med några timmars ledighet denna vårdag, så jag njöt av ledigheten och Georg kom på kvällen och berättade om det fantastiska. Jag hade hört på radion och tidningarnas löpsedlar fanns snart på plats så ingen fanns som inte visste vad som var på gång. Stockholm var också en annan stad på den tiden än vad den är i dag.

Vad jag också minns var att jag inombords ej förmådde vara riktigt så glad som jag önskade och jag stördes därav. Via radio och tidningar hade vi följt utvecklingen och samtalstonen mellan stormakterna, som inte bådade gott för framtiden. Vad skulle komma efter freden?

Kan ju tyckas märkligt att en 18 åring tänkte så men så var det och det dröjde ju ej så länge förrän något som kallades "Kalla Kriget" blev en verklighet. Jag har inget minne av att jag den 7 maj 1945 delgav någon vad jag tänkte. Jag var naturligtvis också glad över att det äntligen blev en förändring. Även om Sverige ej var lika hårt drabbat som våra grannländer så hade vi ändå levt med allt som detta krig förde med sig och det berörde våra liv på så många sätt.
  Vilken skillnad det blev efter den där dagen. Såsmåningom, sakta, sakta,  togs kupongerna på mjöl, socker, ägg, kött och fläsk,kaffe, the och kakao,smör, tvål och tvättmedel med mera, bort och vi kunde köpa vad vi behövde utan kuponger. Men tid tog det. Jag minns särskilt när smöret blev fritt , år 1948.

Men , vänner, så det här blev! Inte som jag från början tänkte i alla fall.
Klockan har dock blivit mycket och trött som jag varit hela dagen så gör jag bäst i att gå till sängen på en gång.
Önskar oss alla en GodNatt och att vi ska sova gott. "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är!" Amen!