Så gott jag sov när telefon ringde klockan ett i natt. Ett nummer jag ej kände igen. Svårt att somna om! Tyvärr finns ej numret kvar så jag får aldrig veta vem som ringde mitt i natten.Nio siffror som är borta.
Gick upp tidigt. Rena golv är viktigt när en liten dam som ännu ej fyllt två år ska komma. Iakttagelseförmågan hos den lilla ungen förvånade mig redan när pappa Bernard och hon kom och jag öppnade dörren. "Öga", säger hon och pekar på sitt öga. En bild på ett öga som sitter på dörrposten och som jag knappast vet om att den finns undgick inte den lilla flickan. Barn är uppmärksamma.
Sällskap till förmiddagsfikat är bara så roligt. Kroppkakor är obligatoriskt när Bernard kommer. Så också i dag.
En promenad med Isak då Amelie fick hålla i kopplet (under mitt överinseende) hann vi med innan syskonen skulle hämtas på Dagis. Tyvärr strulade min iPhon helt plötsligt och jag missade det foto jag ämnat att ta. Får väl plocka fram ett gammalt och skicka med bloggen.
Telefon fortsatte att dumma sig flera timmar. Vad jag än gjorde så hördes bara musik, som jag ej beställt. Till slut fick jag den fullständigt avstängd och jag kunde till slut få den att funka.
Märkligt nog kom Jim farande på sin cykel. Tacksam för att jag ringt när han ledsen och bekymrad då låg och vilade. Eftersom jag ej kunde ringa så var det en gåta hur han plötsligt hörde signalen och såg mitt namn. Vi fikade, pratade och jag fick ännu mer jord i "pallarna" där jag ska sätta potatis.
Det mystiska samtalet tackade vi Gud för. Inte förrän Jimmy åkt härifrån började min iPhon fungera.
Nog om dagen. Nu ska jag påminna mig hur vi tillbringade torsdagen i London.
Det regnade och vi tackade Gud för det fina väder vi haft på onsdagen då det var "utomhus" som gällde.
Efter frukost på hotellet fick vi efter mycket springande fram och tillbaka till slut en taxi,som tog oss till Churchill War Rooms. Så intressant! Vid min ålder finns minnen från andra världskriget och den kloka, fantastiske mannen, Churchill, även om man då ej till fullo förstod hans betydelse.
Nu hade vi tillfälle att gå in i den bunker där han och hans medarbetare befann sig under krigets dagar. När kriget slutade 1945 lämnade de alla sina platser som det var och nu finns denna möjlighet att beskåda allt och på film få lyssna till en del av de c:a 300 personer som arbetade där.
Så fantastiskt att få följa det hela och se dessa "levande" vaxdockor i naturlig storlek , som satt vid sin skrivmaskin eller telefon. Länge gick vi där med var sin "telefonlur" där det berättades om rum
efter rum.
På det lilla fiket i anslutning till bunkern tog vi en kopp kaffe och träffade där ett par från Australien, som frågade lite om Sveriges ställning under kriget.
Nu hade jag nog tänkt att fortsätta med att berätta om besöket i Charles Dickens hem men jag tror att jag måste sova nu . Får fortsätta med det i morgon.
Nu önskar jag er alla GodNatt och God Sömn. Jag sover snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar