Om vi inte hade flyttat så många gånger och haft diverse rensningar i pärmar och kassaböcker så hade jag haft en del faktauppgifter ang. det jag tänkte berätta om. Även om jag hör till dem som sparar mer än jag borde så finns det ibland tillfällen då det fattas en del uppgifter, som jag kunde ha nytta av.
Den här dagen är "PIANOTS DAG" och i samband med pianot så kommer den äldsta och yngsta av våra barn att figurera.
I dag är det 29 år sedan den yngsta av våra barn, år 1988 tog sin musiklärareexamen vid Örebro Musikhögskola.
Sjutton år tidigare var det Sven som gjorde samma sak.Sven är född 1950. Elsemarie 1967. Sven började skolan ett år för tidigt. Elsemarie valde, med lärares och rektors bifall, bort klass två.
Båda var alltså färdiga musiklärare det år de fyllde 21.
Lite märkligt att pianot skulle lämna vårt hem just den här dagen, 29 år efter Elsemaries examen.
Pianot har naturligtvis, åtminstone i viss mån, varit anledningen till de bådas yrkesval.
Sedan år 1959 har pianot följt med när vi flyttat och alltid haft sin givna plats i vardagsrummet.
Kerstin och Ulla har också spelat på pianot, även om de valde andra yrken, som passade dem och deras gåvor. Så glad jag är över att ha fått följa dem alla fyra och se att de passat perfekt i de yrken de valt.
I dag var det alltså pianots tur att flytta. Efter 58 år. Tungt var det och den man som övertog det hade med sig flera starka karlar att bära. Alla, mer eller mindre, tillhörande hans familj.
När Sven I skolan Lesjöfors började trean fick han i skolan börja ta pianolektioner.
Vi hade inget piano så när han skulle öva sina läxor så gick pappa Georg från vår affär och tillsammans med Sven till Saron, den kyrka där vi "hörde hemma" och där det fanns piano.
Det hände att pappa ibland inte hade haft tid att följa med och Sven inte kunde läxan. Mestadels gick det dock bra. Så fortsatte det ett helt år. Vi förstod att vi måste försöka ordna ett piano och Georg pratade med musikläraren, Karl-Bertil Widmark om han bedömde att Sven var tillräckligt musikbegåvad för att vi skulle satsa på inköp av piano. (De var dyra på den tiden. I dag var vi tacksamma att någon ville ta emot det som gåva, Tillsammans med lampa och pianopall) Tiderna förändras!
Georg och jag åkte till Stockholm och besökte(ack det där med minnet) en ansedd musikfirma och fann där ett piano av märket Malmsjö, som ansågs som ett kvalitetspiano. Det visade sig att det var under "rehabilitering". Från att tidigare ha varit svart skulle det nu få en mahognyliknande färg.
Jag minns att det låg på golvet i två delar. Priset var så pass hyfsat att vi kunde tänka oss att köpa det.
Tyvärr finns inte fakturan kvar men priset var 2.500 kronor. Mycket pengar på den tiden.
Vi åkte nöjda hem och berättade för Sven vad han hade att vänta. Jag kan ännu minnas hans glädje över löftet.
Så långt var allt klart men nu skulle det fraktas från Stockholm till Lesjöfors.
Ja men se, då fanns åkare Bergkvist, som fraktade saker och då och då var i Stockholm.
Vi hade då lägenhet i samma hus som vår färghandel och nu skulle pianot upp för trappan. Det visade sig ej vara så enkelt. Pianot blev ganska illa åtgånget, nypolerat och fint som det var.
Liknande, om än i mindre omfattning, hände i dag då det skulle ut för trappan i det här huset.
På bruket fanns vår gode vän, Helge Stolpe anställd som snickare och mycket skicklig sådan.
Hur han bar sig åt vet ingen men han fixade skadorna på pianot till oigenkännlighet. Glada var vi.
Nu började ett nytt liv för Sven. Tänk att ha ett piano hemma!! Kunna öva närhelst han ville.
Roligt var det för hela familjen. Här finns ännu på rullband Svens första låtar, om de nu går att lyssna på, gamla som de är.
Ganska snart förstod både hans lärare och vi att det nog var musiken som skulle bli det han skulle ägna sig åt.
Dock blev det så att när Sven gick ut nian, år 1965, det år då vi som familj flyttade till Örebro där Georg sedan ett år tillbaka hade arbete på Örebromissionen som juniorsekreterare, ansågs det för Svens del att han borde ha en säkrare utbildning. Han skulle börja i gymnasiet och vi var tillsammans med Sven överens om att Handelsgymnasiet nog vore ett bra val.
Efter tre år där var han säker på att det var musiklärare han ville bli. Sökte in på Musikhögskolan och fick, efter åren där, sin examen som musiklärare.
Sin mesta tid som yrkesman har han varit knuten till Musikhögskolan och var med om flytten till Universitetet, där han under flera år varit rektor och sedan något år tillbaka är pensionerad därifrån.
Så kan det gå om man får ett piano i unga år. Nu önskar vi att den nya ägaren ska fortsätta att få glädje av det åldrande instrumentet.
Elsemaries förhållande till pianot hinner jag inte med att berätta om i kväll för nu ska jag gå till nattens vila.
Har i kväll haft besök av mina vänner Annelie och Markus, som hade Kinamat med sig, så gott! Dessutom dammsög de och tvättade golven samt rättade till det i vardagsrummet efter turbulensen där i dag.
Dagen i dag började så bra med att ett barnbarn ringde och hade tid att prata. Det är lite speciellt med barnbarn!
Nu ska jag dock säga GODNATT till er alla. Sov Gott!
Jag är så tacksam för att det verkar som om förkylningen nu har släppt sitt grepp om mej och att jag börjar inse att tröttheten kan bero på åldersförändringar, måhända! Gud är god! Låt oss tacka honom.
Tänker på de 20 pojkarna som i går, från vårt land.avvisades till Afghanistan där det i dag varit ett stort bombdåd på en begravning där offren från gårdagens dåd skulle begravas. Vad de där pojkarna ska längta tillbaka till Sverige. Herre, förbarma dej! Varför måste de skickas iväg till ett så farligt ställe?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar