lördag 26 september 2015

Torsdag, Fredag, 24, 25 september.2015. Fantastiskt att få möta våra vänner från Palestina.

Torsdagen kunde jag på FB se att Martin var på återbesök på Karolinska sjukhuset för ännu en röntgen. Vi fortsätter att be för Martin om fullt tillfrisknande.

 Fredag morgon hämtades jag av Kerstin. Våra palestinska vänner, på tvåveckorsbesök  i Sverige, hade fått bilskjuts från Karlstad och vi möttes vid avtalad plats. Kerstin hade planerat att bjuda på fika på ett mysigt cafe´och där fick vi en trevlig stund tillsammans innan  vi i Kerstins bil åkte till Sjövik, där Noah och Abdullah hade sin fasta punkt under sitt Sverigebesök.

Så kärt att efter två år återse varandra. "Gammal vänskap rostar aldrig", löd ett ordspråk i min barndom. Nu hann vi prata en del i bilen, se foton på deras barn och barnbarn. Efter många års vänskap lär man känna varandras familjer även om självfallet kontakterna var tätare på den tid då Georg levde och ofta var på besök i deras hem och de vid sina besök i Sverige bodde hos oss.

Vännen Lena tog hand om oss och bjöd på kaffe och mat, alltmedan det pratades. Jag lyssnade, så gott jag kunde, med bara den ena av mina hörapparater i bruk. Den andra har jag tappat och kön för en ny är lång. Ibland är det lika bra att inte behöva prata. Kerstin talar dessutom betydligt bättre engelska (och arabiska!) än vad jag gör.

När vi nu var i Folkärna så föll det sig naturligt att  besöka kyrkogården och gravplatsen där min mormor år 1948 begravdes utan att mamma och hon hade haft kontakt sedan de skildes åt år 1905.
För tre år sedan då jag, efter tidvis ivrigt sökande, fick vetskap om mormors nya liv fick jag också veta att mormor, de första åren efter att mamma skickats till Småland som fosterbarn, gjort vissa försök för att få veta var hennes dotter fanns men de fick aldrig kontakt med varandra.

Nu stod jag för andra gången vid graven och frågor finns alltid inom mej. Min tacksamhet över att våra föräldrar fann en levande gemenskap med Gud och att vi barn fick växa upp i denna trygga atmosfär, trots många svårigheter på vägen, är dock det allt överskuggande och det som givit mening åt mitt eget omväxlande och intressanta liv. Visst har jag många gånger undrat hur det hade varit att ha en mormor men livet ter sig olika för oss människor och vi kan inte veta om det ena eller det andra hade varit bäst.

När de flesta bitar föll på plats för tre år sedan kunde jag lämna mitt sökande och mina frågor och få lugn och ro beträffande mormor. Kan nog ändå inte låta bli att ytterligare forska lite beträffande åren 1908 till 1916 då hon var skriven på Grevgatan 28 på Östermalm.Kanske jag en dag får svar även på den frågan.

Alltnog, dagen tog slut och vi tog avsked av våra vänner med kramar och hälsningar till våra familjer och hopp om att vi en dag ska ses i Beit Sahour. Att vi ska ses hemma hos Gud en gång är vår yttersta  trygghet och visshet.
Innan vi skulle äta var det naturligt för våra palestinska vänner att vi skulle ta varandras händer och sjunga;" Thank you God for giving us food.Thank you God for giving us food, right were we are. Halleluja praise the Lord osv. " Tror inte jag sjungit den sedan lägertiden på Östgötagården på 70-talet. Den skänker samhörighet och värme som följer med.
Detta var allt från denna mysiga dag. Nu ser jag fram emot lördagen och vad den har att bjuda på.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar