Jag stod klar för att gå till bussen, som skulle ta mig till Pålsboda. Bad till Gud om att jag skulle hinna i tid. Satte nyckeln i ytterdörren för att låsa då det plingade till i väskan. SMS från Jonas :" Vill du hänga med till Pålsboda?"OM jag ville. De skulle hämta mig om en timme. Sådärja! Tänka sej! En hel timme kom som en present. Det är märkligt vad man hinner mycket på en timme när den kommer som en överraskning! Jag tackade Gud för hans omsorg. Tänk så mycket enklare allt blev! Både dit och hemresa. Gud är god. Rolig också. Han dröjer ibland tills man nästan har låst dörren. Det kändes som om han ville säga: "Ruth, jag har inte glömt att jag en gång sa till dej:"Mitt älskade barn, jag hjälper dej med ALLT! Här är jag! Jag sviker aldrig!" Jag blev både lättad och glad.
Alva bor med sina föräldrar och två syskon i en villa med en mycket stor, helt inglasad altan med plats för många gäster. En del gratulanter kommer först nästa helg så vi var ej så många i dag.
Nu blir det lite från år 1992. Vecka 26 var avslutad och nu var det ny vecka och nytt folk i stugan.
Måndagen bakade Stina tårta och vi firade Petter som hade namnsdag.
Mycken tid vid sjöstranden.
En dag åkte vi till Stensjöby, där pojkarna roade sig med att gå ut på trädgrenar över den breda bäcken. Det grämde mig att jag glömt filmkameran hemma i Örebro.
På fredagen hade vi roat oss nog och jag åkte hem med de fyra pojkarna.
Lördag 4 juli åkte Mikael till Åland på träningsläger.
Nu hade Socialen kontaktat mig om en familj, som inte mådde så bra.
Tyvärr hade de två socialsekreterarna, som varit hos mig angående detta omhändertagande, givit mig alltför knapphändiga uppgifter. Detta ledde senare till vissa problem.
På söndagen åkte jag till familjens bostad och hämtade dem.
Vecka 28 började med att jag inte mådde så bra men med en tvååring i huset var det full fart från klockan sex på morgonen. Plötsligt under dagen dök pappan upp, något jag uppfattade som positivt.
Mamman också. Den uppfattningen delades inte av Socialen, som först nu upplyste mig om att han på intet vis fick vara med .
Nästa dag,7 juli åkte Sven och Maria med sina två yngsta, Bernard och Kristin till Hönökonferensen. Förmodligen i sällskap med en sångkör.
Veckan gick och pappan till pojken kom varje dag. Han fick mat här och jag fick lirka mellan föräldrarna, som hade sina kontroverser.
En dag blev den lilla pojken biten av en igelkott som kommit in i trädgården. Det blödde ur ett litet sår och vi blev både rädda och förvånade.
Vi hälsade på i Hjortkvarn, i Sköllersta på andra platser för att få annat att tänka på än en alkoholberoende pappa, som modern tydligen ändå hade svårt att släppa.
Plötsligt, sent en kväll, ringde den romska flickan som en tid bodde ibland hos mig, ibland hos Ulla och Lennart.
Hon hade med tåg kommit till Örebro och kom med taxi hem till mej. Klockan var över ett på natten. Pojken och hans mamma sov. Efter telefonsamtal med polisen skjutsade jag på deras inrådan henne till polisstationen och genom polisens försorg fick hon bo på vandrarhem till nästa dag.
Så oerhört mycket mer som hände denna vecka! När jag läser hur många som kom på besök och som hade bekymmer så inser jag att Gud måste ha varit med på ett särskilt sätt.
Det roligaste denna vecka 29 var att det fanns massor av stora fina hallon på tomten. En dag plockade vi 16 liter och jag gav bort mycket. En del i frysboxen.
Annonserade efter tvättmaskin och fick köpa en nyrenoverad för 400 kronor.
Den tvättmaskinen fungerar fortfarande och är i gång varje vecka. O, forna tiders elartiklar!!!
Nu är dagen slut. Nyss fick jag SMS från Elsemarie som sjungit " Requiem for Peace" med Örebro Kammarkör i Nikolaikyrkan i kväll. Hon är nöjd och lycklig och ska somna gott. Det ska jag också göra. NU. Tack Gud för dagen i dag! För din omsorg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar