Det där med att blogga är en bra avslutning på dagen. Klockan är nu mer än 21.00. Jag tänker satsa en timme av denna dag till bloggen. En bloggläsare kommenterade för en tid sedan:" Jag har blivit beroende." Kom att tänka på, i kväll, att jag också blivit beroende. En av att skriva, en annan av att få läsa!!
Nu ska jag berätta lite om hur dagen blev.
Jag vaknade i morse med lite huvudvärk, som snart gick över. Tänkte ta itu med en hög papper att slänga eller sätta in i pärmar. Att jag är en Nattuggla från min barndom ( nej då såg pappa till att familjen kom i säng, helst klockan nio eller senast halv tio på kvällen.)
För min del tog Nattugglan över kommandot redan vid 14-årsåldern. Jag har ett minne från en sen kväll då jag nog var i 13-14årsåldern. Jag var fortfarande kvar i föräldrahemmet men satt ensam vaken sen kväll. Jag hade varit hos en något äldre väninna i byn och lekt med pappersdockor. ( Jodå så var det på den tiden). När jag kom hem sov hela familjen och jag fick utlopp för mitt begär att sitta på sängkanten "och uggla". Något jag åter, på äldre dar, fallit offer för.
Den där speciella kvällen hade jag hört den riktiga nattugglan skrika, innan jag gick in genom hemmets dörr. Det hände ibland, och ryktet sa, att det bådade ond, bråd död. Jag kände det obehagligt, särskilt när alla sov och jag kände mig lite ensam .
Att inte berätta sådant, och för den delen, många vanliga spökhistorier när barn hörde på, var det ingen som tänkte på.
När jag satt där på sängkanten i tystnaden hördes plötsligt ett starkt ljud av ett skott. Jag upplevde en väldig känsla av obehag och hade gärna velat väcka mamma och pappa för att, om möjligt få en förklaring, men avstod. Båda skulle upp tidigt nästa morgon för att vara med vid höstens tröskning på bondgården, nära byn med de tre stugorna och min undran hade ju ändå inte fått något svar så jag kröp ner i sängen, knäppte, som vanligt, mina händer och bad "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är."
Nästa morgon när jag vaknade kom mamma och pappa hem för att äta frukost i en paus i tröskandet.
De berättade att bondens son skjutit sig själv föregående kväll.
Jag glömmer nog aldrig den stunden när jag berättade att jag hade hört skottet.
Naturligtvis väckte det stor förstämning i det lilla samhället. Vi, som bodde i byn hade ju under årens lopp lärt känna bonden och hans familj och för oss blev det en chock. Varför? Yngsta barnet och ende sonen!!
För att återgå till livet HÄR och NU så ska jag berätta om dagen som strax tar slut. Nu får jag skynda mej för den anslagna bloggtimmen är slut om fem minuter.
En överraskning i dag var att min syster Ingamaj ringde och sa att sonen Anders och hon tänkte komma på besök. Så glad jag blev. Ringde Anders. Jo han skulle hämta sin mamma sedan han slutat jobbet och så skulle de fika här och se hur bra jag bor.
Jag har tidigare berättat att SCB; där Anders jobbar, ligger mitt emot det hus där jag bor.
Anders har sedan sin tidiga barndom betytt lite extra för mej och ,jag tror, jag för honom, så det är alltid lite extra roligt när vi ses. Nu kom de båda två till glädje för mej.
Bullar, kakor och den stora bit av Elsemaries äppelpaj, som jag fick med hem från Surströmmingsfesten i fredags smakade gott till kaffet.
En trevlig stund tar också slut och mor och son återvände. Jag fastnade vid Datorn och ska nu slita mig därifrån för att lura nattugglebeteendet en smula.
Sov Gott, mina vänner! Gud är trofast och står fast vid sina löften och ger oss sin frid och kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar