söndag 24 september 2017

Söndag 24 september 2017. Flexibel är ordet.

På balkongbordet har jag en halv kaffekartong men inte står det kaffe på den. Nej den är klädd med finaste guldpapper. Inuti ligger ett hjärta av rött papper, hopvikt på mitten så det liknar en bok med fyra sidor. Den är väldigt liten.
På sista sidan står det ingenting. På första står det "från Filip", sedan RUT "snidat" i form av hjärta och blommor och under det ett ansikte som ler. På sida nummer två står det prydligt präntat med bokstäver, ibland stora, ibland små, en mening, " dU äR eN god-HjÄrTaD pErSoN.
Sida nr tre:" I LovE inramat av ett hjärta och under hjärtat you.

Jag minns så väl när Filip och Linn hand i hand kom från Hannaskolans förskola, förbi mitt hus och Filip överlämnade den gyllene kartongen med hjärtboken i.
Den där kartongen har nu blivit setvettförråd på min fina inglasade balkong, så jag ser den ofta.
Då och då tar jag upp hjärtat och läser och tänker på hur mycket tankemöda det har gått åt för en liten 6-åring att få till en sådan fin present med så vackra ord, för att göra mormor glad.

En dag som denna skulle det ha kunnat stå:"Du är flexibel." Jag blir rörd av uttrycket"godhjärtad person". Kan ana hur han ska ha funderat på vilket ord han skulle välja för att känna sig nöjd.
Lilla goa Filip! Ofta kommer Kristins ord upp i mitt minne när hon plötsligt sa: "När dä ä dags, farmor, då dör du!" Så liksom tänkte hon till, en kort stund, innan hon fortsatte:" När dä ä dags!

Det har gått många år nu och Kristin och jag gillar varandra alltjämt  och jag har fått leva och följa henne och fått ta del av hennes goda hjärta!

Men nu till ordet FLEXIBEL. Söndagen började som vanligt med morgonfika och två bullar.
Jag hade i dag tänkt gå till Filadelfia på Gudstjänst eftersom jag nu har gångavstånd dit.
Redan i den vevan sattes min flexibilitet i funktion. Jag ringde till min syster.  Med tanke på alla gånger jag ringt och endast fått höra hennes telefonsvarare så ville jag inte missa detta tillfälle då hon faktiskt svarade. Jag hade hälsningar från vår bror, som jag strax innan haft samtal med.Vi pratade en god stund.
Närradion  fick ersätta kyrkobesöket och det var en predikan så berörande så jag sög in varje ord. SÅ tacksam för den gudstjänsten. Vet ej från vilken kyrka den kom men den kvinnliga predikanten hade något viktigt att säga oss som tror på en Jesus "som möter människan där personen just då befinner sig."

Jag bestämde mig för att gå till "I hope", som börjar sin gudstjänst klockan fyra.
Då ringde en god vän, och vi kom överens om att träffas för en fika här hemma hos mig.
Vi hade mycket att dryfta och prata med Gud om och det kändes bra.
Ett barnbarn ringde. "I närheten av dej. Passar det ?" Så klart blir jag jätteglad när barnbarnen spontant dyker upp.  Det blev mer fika och jag hade bakat både bullar och kakor i veckan så inga problem.
 Så blev det som det brukar om de besökande är bilburna. Parkeringen går ut och vi måste skiljas. Vi hann med lite snack i alla fall

Den lilla församlingen I hope skulle nu få ett besök. Jo jag visste att jag var nästan ett par timmar sen men tänkte som så,  att en bra gudstjänst hade jag varit med om i Närradion men nu  ville jag "känna atmosfären" tillsammans med andra, så jag traskade dit och hann sitta där en halvtimme innan alla gick hem. Allt är så enkelt i den där lilla församlingen och det känns som  att "bara vara".
Vädret var  varmt och skönt och jag njöt av promenaden hem.

Men ack, jag har ju inte skrivit något om gårdagen. Låt mig först få säga vad jag tidigare sagt. "Gud är så rolig". Får man säga så? Jaa det får man, för det har jag så många gånger konstaterat att så är det och då säger jag det.

Jag hade ringt om en bostadsrätt om tre rum i den förening där jag nu bor. När vi stängde dörren efter visningen sa mäklaren att lägenheten bredvid, en tvåa, nästa dag skulle fotograferas och sedan annonseras ut "till salu". Jag fick erbjudande att se den  och nu bor jag i den.
Undrade vilka som skulle bli mina grannar. Mäklaren sa att det var ett ungt par, med vilket jag lät mig nöja!
Vi flyttade in vid samma tidpunkt. Träffades en dag i loftgången och fixade till så vi blev vänner på Facebook. Jag skriver ett och annat om Gud och Jesus och såg att de gillade det så jag började rätt snart få mina aningar.
I fredags kväll var de inbjudna till mej på fika. "Ni är kristna, eller hur?", frågade jag. Jovisst!

Jamen Gud, så rolig du är! Att du skickade oss att bo dörr vid dörr.
Nu anar jag att vissa av mina bloggläsare tänker som så att "än sen då vad är det för märkligt med det?"
Därför vill jag på en gång säga att det är något visst med det. Vi är ett folk på vandring. Vårt slutmål är hos Gud. Vi är beroende av hans nåd och är medvetna om det. Vi har en relation med Gud, som blivit möjlig genom Jesu död på korset då vi försonades med Gud.
Vi lever, som alla andra, i en ond värld, MEN i denna onda värld finns Guds rike och där är vi medborgare.  Det är genom oss Guds rike ska bli synligt.
Vi läser Bibeln och känner till vad som står där.  Vi har gemenskap med Gud och med varandra.

Naturligtvis blir vi glada av att , (som Astrid Lindgren uttrycker det, "när två gossar av samma skrot och korn träffas, då händer det något") mötas och på en gång få känna denna gemenskap.
Det är sällsamt. Jag är tacksam! Gud är så god!

Nu är det kväll och jag är sen som vanligt! GodNatt, mina vänner! Sov Gott!

.
  


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar