Tisdag 1 april 2014.Vårtrötthet tog överhanden.Lite annat

Georg, vår vän Elias Chacour, och jag.

Börjar med dagen som gått. I TV pratade de för en stund sedan om vårtrötthet. Jamen, det måste vara det som jag drabbats av. Har gått och funderat vad det är för fel på mig. Kändes bra att få en diagnos. Nu blir det en kort(?) blogg och sedan sängen. Alltså finns inget att berätta om dagen mer än att jag ätit och sovit, skrivit och gratulerat en "pojke" från vår tid i Lesjöfors. Han är nu 72 år. Ojojoj!
En väninna från tiden i Lesjöfors fyller i dag 78 år och jag vill ej ringa i dag för vi får prata mera ostört om jag ringer i morgon.

I ett tidigare inlägg från år 1983 nämnde jag om att vi den 22 november hade besök av en arabisk präst, Elias Chacour från byn Ibillin i Israel. Han var några gånger på besök i Sverige medan Georg levde. Var med i större sammanhang där han talade fredoch försoning och om rådande förhållanden i Israel/Palestina.  Georg var alltid med som tolk och de blev goda vänner.
Han har bl.a. skrivit böckerna "Blodsbröder" och "Vi tillhör detta land."  Den senare utgiven på "Verbum" år 1990, samma år som Georg dog.
Georg tog med sina resenärer med bussen uppför de knaggliga vägarna för att besöka skolan , kyrkan och församlingen där han började under ringa förhållanden i den lilla byn.I sex år hade han studerat till präst i Paris, studerat vid Hebreiska Universitetet, talade flera språk. Efter prästvigningen i Nasaret fick han veta att hans första missiv som nyprästvigd skulle bli i Ibillin.

Ärkebiskopen talade om för honom att det var en liten församling där och tillade:"Fast i ärlighetens namn vet jag inte om det är rätt ställe för dig." Chacour sa att han ville gärna försöka.
"Far till Ibillin bara på en månad. Kom ihåg det, Elias, det här missivet är bara ett provisorium på en månad," sa ärkebiskopen i Haifa.
Elias började  i augusti år 1965 och finns kvar där ännu. "Prästgården" var i ett fruktansvärt skick . Han berättar om hur det saknades dörrar, hur han svepte in sig i en filt och låg på en matta på stengolvet. Kyrkan var kal och tom men han höll gudstjänst där med ett femtiotal församlingsbor.
Efter en månad sa han till Gud att han ville stanna där och sprida budskapet om Jesus. Han besökte varje hem, fick medhjälpare, stångades mot myndigheter men hade hela tiden en stark förtröstan till Gud. Hans föräldrar hade en stark gudstro och barnen såg att den bar, även i svåra situationer.

Låt mig få citera något av det han skriver:" Det handlar om att bygga broar mellan medlemmarna av samma familj. Frestelsen att ta till våld och maktspråk finns där alltid, men den som bygger broar erkänner: "Min vän har också rätt och jag har också fel". Vi är landsmän, som tillhör landet och varandra. Om vi inte kan leva tilsammans kommer vi med säkerhet att begravas tillsammans. Vi måste välja livet.
" Nu blomstrar det i området som ägs av församlingen.Kyrka,skola och mycket mer. Nunnor arbetar och besöker människor och man bara blir så rörd och tacksam för att denne man inte gav upp genast. De som tog emot honom i denna miljö frågade honom direkt om han tänkte stanna eller inte.Till deras förvåning stannade han. I tro på att den starke Guden var med honom,fruktade han inte, utan tog steg för steg för att bygga upp det som i dag är så fantastiskt.

Vilka föredömen det finns! Jag har tidigare berättat om madam Siksek, som startade det hem där Ulla och Kerstin jobbade i Betania utanför Jerusalem i början av 70talet. Utan tanke på egen bekvämlighet offrade dessa två nu nämnda personer allt för att hjälpa sin nästa. Så mycket av glädje som sedan följde i spåren.
Nu ska den vårtrötte sova med hopp om att morgondagen ska bli en dag av arbetslust så något synligt blir gjort. Sov Gott, säger jag!!! "Så går en dag än från vår tid...."