Packade barnvagnen full med tidningar, plast och allt som skulle till återvinningen på väg till träningen.
Väl där meddelades att det var stängt i dag. Alla på utbildning, inhyrd personal.
Då gick jag till affären och handlade nio påsar vetemjöl till kampanjpris. Jag bakar mycket. Lite annat slank också med så barnvagnen kom återigen väl till pass. Jag har kört så mycket i den under de 12 år jag haft den så jag är varje gång tacksam att den fortfarande håller!
Men vad skulle jag nu använda den upptäckta arbetslusten till?
Hela köksbordet fullt med det osorterade sedan gårdagen. Vindruvskvistar skulle planteras, tvätt strykas och två sorters kakor bakas. Jag började med planteringen. Tog sedan itu med det som fortfarande var kvar i lådan med alla brev och kort. Att hinna det på "en kafferast" går ej om man heter Ruth. Fastnade i att läsa brev och kort från den tid mina systrar befann sig i Brasilien. Tunna papper, tätt maskinskrivna sidor. Brev från mamma och från barnen när de varit hemifrån. Brev och kort från Georg när han var på sina många resor.
Tiden rann iväg och nu blir det att baka och stryka i morgon. Det sista som fanns i kartongen var tre mycket små anteckningsböcker med gröna pärmar en från 1955, en från 1959. Georg var en gång dess ägare. Det stod knappast någonting i dem så de slängdes i skräpkassen. När jag öppnade den tredje boken,som jag, vad jag vet, aldrig tidigare sett, så fanns i den anteckningar varje dag från det att vi träffades i januari 1944 till maj samma år. Sedan inga fler anteckningar. Att hitta den boken var en fantastisk överraskning.
Själv skrev jag dagbok den tiden men den förstördes i "översvämningen" i källaren i Borensberg.
Nu fick jag se hur han kände det." Följde ett par flickor till söder" var första anteckningen. Efter det var jag nämnd så gott som varje dag. Det sa "klick" på direkten och efter någon vecka var vi ett par. Han var så romantisk, min man, och de tre orden "jag älskar dig" sa han när han ringde och skrev det i kort och brev som han flitigt skickade var han än befann sig.
Ja så blev det så att inget mer blev gjort denna dag men allt är nu sorterat och klart så jag kan sova och så hoppas jag att nästa dag ska bli en dag då jag hinner med det jag ej gjorde i dag.
Nu säger jag Godnatt och Sov gott! " Jag vänder ögat mot Himmelen och knäpper hop mina händer. Till dig o Gud som är barnens vän min håg och tanke jag sänder". Visst var det så vi sjöng i söndagsskolan?
Så vackert du skriver!
SvaraRadera