I dag bar det av till träning tidig förmiddag. Fick tillbaka min rullator, som försvann i måndags. Gick till affären och handlade på hemvägen.
Som jag ofta gör efter träningen, så tog jag en kaffestund följd av en vilod:o på soffan, vilket betydde en sovstund. Nyttan av detta kan diskuteras. Tror att jag ska låta bli vilostunden!
Tog Isak, lite kakor och en påse bullar och tog en promenad till min syster som satt i solen utanför sitt hus. Det smakade bra med kaffe igen! Just nu säger TV att det ska bli sol i morgon också. Härligt!
Lika bra att gå direkt till år 1983 och vårt första år sedan vi återkommit till Örebro. Det hände så mycket. Det positiva var att komma nära barnen med familjer, återknyta kontakten med Filadelfiakyrkan, för mej att få nära kontakt med bönegruppen, som jag under tiden i Borensberg haft telefonkontakt med. Jag har aldrig, varken förr eller senare varit med i en grupp, som fungerade som den. Vi tog god tid på oss och alla kom tillsammans varje måndag. Vi fick många bönesvar och upplevde Guds närhet så starkt. Vi fick ofta direkta tilltal från Gud. Minns särskilt Karin, som frambar budskap på franska, när hon var Guds språkrör. Hon kunde inte i sig själv tala det språket i vanliga fall.
Vår vän Lydia, tidigare Afrikamissionär, skrev ner hälsningarna från Gud och delade ut till oss i gruppen. Nu är de flesta hemma hos Gud. Senast, förra året, dog Margit Karlsson, som var den som från början startade gruppen, först via telefon, senare dessa måndagsträffar. Nu är vi bara fyra vänner kvar i livet och av dessa är tre på väg mot 90 år.
Att komma åter till Örebro var något jag gillade. Vi hade ju tidigare bott här i åtta år och hade många vänner här. När man har barn i uppväxtåldern får man kontakt med andra föräldrar, till glädje för alla.
"Sladdbarnet" Elsemarie, som följde med till Borensberg och gick lekis och nio år i Grundskolan där
betydde att vi fick en ny omgång föräldrar att umgås med. Så mycket roligt vi hade tillsammans!
Det blev också lättare för Georg, som veckopendlade till Stockholm att åka tåg direkt hem.
Det negativa var att vi ännu en gång fick leva på en "byggarbetsplats." Detta var fjärde gången! Vår familj klarade det bra och glädjen var stor när det till slut blev beboeligt.
Vi hade naturligtvis yrkeskunnigt folk till mycket, både inomhus och utomhus. Huset var högt och det gick åt många nyinköpta bräder. Det föll på min lott att måla dessa. Först vit grundfärg. Sedan gul färdigstrykningsfärg, något förtunnad. Sist färdigstrykning. Jag utvecklade en fantastisk snits på detta arbete. Naturligtvis tog det tid men jag kände en viss stolthet över att det gula huset var målat av mej.
Ser just nu i boken:" 31 augusti. Målat 42 bräder." Hahaha! inte illa! "26 september, målat 45 bräder."
När Georg kom hem över veckosluten hade han fullt upp med jobb inomhus.
Mamma kom till oss i september och stannade en tid. Hon skalade äpplen och kokade mos.
Christina Tufvesson, sjuksköterska, som vidareutbildade sig en termin på Missionsskolan för att lära sig möte med andra kulturer, innan hon skulle åka till Paraguay för att ta hand om ett barnhem där, bodde i ett av de färdigställda rummen på övervåningen.
Hon var uppväxt i ett hem där de odlade frukt för försäljning , så hon visste hur man skulle ta hand om alla fina vinteräpplen som skulle lagras i källaren.
Nu hinner jag ej skriva mer i kväll. Är så tacksam för dagen som gått. Gud är så god och hjälper mig hela tiden. Sov gott alla bloggläsare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar