Ojojoj, nu minns jag att jag lovade att dra mej tillbaka till Figeholm i nästa blogg!Plötsligt kom jag att tänka på att jag inte berättat om mina tvillingsystrars födelse en solig februaridag 1931.
Jag minns så väl kvällen innan. Mamma satt vid spisen i köket och såg trött ut. Hon sa till mej att jag skulle sätta på mig ett rent förkläde och att min bror och jag skulle gå till Hasselås och stanna där över natten. Hand i hand tågade vi iväg.
När vi gått en bit mötte vi pappa som hade hämtat mjölk. Möjligen varskott tant Östling också,om vad som kunde väntas ske. Jag har ibland undrat hur man fick bud till barnmorskan när det inte fanns telefon. Ibland kanske man inte ens behövde en
barnmorska. Det fanns ju en del självlärda gummor på den tiden.
Men den här gången hade barnmorskan fått bud i alla fall.Hon blev av sin man skjutsad till Lugnet.Tydligen insåg hon att det behövdes en läkare. Mannen fick vända direkt och åka till Oskarshamn dit det säkert var 3 mil. Doktorn hittades på en krog och skjutsades skyndsamt till Lugnet.Detta har jag hört av min yngsta syster som på något sätt fått denna vetskap.
Min bror och jag sov gott i Hasselås. Tant Östling var naturligtvis i Lugnet och bad och skötte om så allt fungerade. Att det skulle bli tvillingar var det ingen som visste. Inga ultraljud på den tiden inte!
Läkaren och barnmorskan lyckades sköta förlossningen så att allt gick väl för både mor och barn.
Den ena av flickorna var liten och hade kolsvart hår. Den andra var ljus med tunt hår. Tvåäggstvillingar, utan tvekan!
På morgonen dagen efter den för de inblandade spännande natten kom tant Östling hem till Hasselås. Jag minns att solen sken och att det var mycket snö. När hon
steg in i det stora köket där döttrarna redan serverat frukost till gårdens folk
sa hon:"Jaha nu finns det två små brittmajor därnere". O, så ivriga vi blev att få gå hem och beskåda detta , som vi tydligen inte var det minsta förberedda på. I alla fall inte jag och nu har min bror för länge sedan gått till vila så jag kan ej ringa och fråga honom. Han går upp kl 5 varje morgon och åker till simhallen där han prick halv sju befinner sig för att simma och utföra sin dagliga gymnastik.
Han fyller åttionio i november och måste se till att behålla sin goda hälsa. Detta inom parentes!
Väl hemma i Lugnet såg vi att faster Anna kommit. Hon ryckte in i alla sammanhang. Barnafödslar och grisslakt och vid sjukdom. Alltid på gott humör! Hon hade redan påbörjat sömnaden av en pytteliten mössa till den lilla minsta för de mössor hon redan sytt var alldeles för stora för det lilla,lilla huvudet. Den mössan fanns med i många år. Vi tog fram den ibland för att bara titta på den. Kan det vara möjligt att huvudet var så litet. Två stolar ställda mot varandra utgjorde de små flickornas första säng. Förlossningen hade skett på det vackra, bastanta skrivbordet. Allt andades frid därhemma och faster Anna hann med allt medan mamma fick sin välbehövliga vila. Så trött hon var!
Min bror och jag beundrade våra små syskon och började prata om hur roligt det skulle bli att få leka med dem. Allt blev plötsligt så annorlunda! Inte så lång tid därefter inträffade olyckan med sparken, som jag tidigare berättat om.
Men nu har tiden runnit iväg och jag får säga: "På återhörande!" Ha det bra! Gud är god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar