I går berättade jag om konditorisemlan, som jag åt i Marieberg i går. Att jag inte var nöjd. I dag skulle jag få besök av ett invandrarpar som gärna ville ha semla så nu fick jag mitt tillfälle att få äta en god hemgjord semla tillsammans med mina vänner ,som tidigare talat om att man även i Bosnien bakar semlor. Men inte har jag övergivit tanken på att göra ett nytt försök på ett annat konditori i stan. Det kan bli redan i morgon om det inte är halt ute, för då vågar jag inte gå ut. De sa på TV att det skulle bli kallt i natt. Men bara tillfälligt. Våren har kommit för att stanna. Jag fröjdar mig.
Före mina vänners besök här tänkte jag hinna med att gå till träningen. Tog rullatorn för att kunna hålla en hög hastighet med de alltmer vingliga benen. Kom till kassan.
"Tyvärr, vi stänger kl 15.00 på fredagar." Jaja,OK. Jag fick en 40 minuters promenad och hann med att få allt klart till det lilla kafferepet. Jag går dit på måndag i vanlig tid.
Måste berätta vad jag en dag läste om Figeholm. Jag hittade en gammal bok häromdagen( lånad av min svåger för många år sedan . Undrar om han glömt detta.)
Boken är skriven av Josef Ane'r, en gång chef för den stora affärskedjan EPA.Han härstammade från Figeholm och hans far grundade den speceriaffär där min bror i tonåren jobbade. Han berättar i boken en del minnen från Figeholm och trakten däromkring." Till Figeholms köping dit vi flyttade 1907 var vägen krokig, backig och förbjuden för biltrafik.( Fanns väl inte så många bilar så det spelade nog mindre roll men förbud är förbud!Ruths anm.)
Först i augusti 1914 (då började första världskriget. Ruths anm.)kom den första bilen till Figeholm. Det var den bilen som förde med sig mobiliseringsordern och som trotsade lagens bestämmelser."
Men jag hade ju lovat att fortsätta berätta om andra världskriget.Sedan tyskarna ockuperat Norge och Danmark blev oron större i Sverige. Det fanns sådana som gick tyskarnas ärenden i båda dessa länder. I Figeholm ryktades det om att vissa personer var nazister. Sant eller inte , men vi visste vilka som var misstänkta.
Vår slöjdfröken och hennes familj hörde till dem. En dag då flickorna hade slöjd och pojkarna hade ledigt för dagen kom en av dem plötsligt inspringande och ropade att nu hade tyskarna gått in i Skåne. Vår Fröken rusade ut medan hon ropade:" Och jag som har en i Malmö och en i Stockholm." Hon syftade på sina två döttrar.
Hon lugnade ner sig när någon talade om att det inte var sanning. Men grabbarna
hade ju hört ryktena om hennes nazistsympatier och ville skrämma henne.
Alla hus måste ha mörkläggningspapper för fönstren så att eventuella flygplan skulle få svårare att lokalisera sig. Inte en enda springa tilläts.
Ja vad blev det av det här nu då?
Jag kommer nog att prata krig lite till för det kan vara bra att veta hur det påverkade också hela vårt land även om vi, tack gode Gud, slapp undan.
Nu har jag hunnit se TV 2. "Ängeln från Malmskillnadsgatan." Se repriser!
Omskakad går jag nu till nattens vila.
"Men de ropade till Herren i sin nöd och Han räddade dem ur deras trångmål." Ps. 107:6 Varma hälsningar. Sov gott! Gud är god!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar