Ja, det blir lite mer om Hasselås i kväll igen. Jag avslutar dagen med att skriva i bloggen så om det blir lite fel här och där kan det bero p å att jag börjar bli sömnig. Men sedan jag väl gett mig in på den här banan så känns det som om jag vill fortsätta. Det är också roligt med en del glada "tillrop". Då blir det ännu roligare att skriva. Jag har haft en skön hemmadag i dag. Gjort en del som legat"på hög". Om allt är klart? Nej ,nej! Jag säger än en gång:" det ska jag återkomma till". Någon i min familj varnade mig för att säga det så ofta. Tänk om!! Men jag vet hur jag tänker och historien måste ha sin gång. Alltså återkommer jag.

Men nu var det Hasselås.Igen! När jag tänker tillbaka på mitt långa (får man väl säga),liv, så finns alltid Lugnet där jag föddes och bodde de första fyra åren av mitt liv samt Hasselås som en fast grund. Min bror och jag lekte med varandra på de små bergknallarna och var nöjda med det vi kunde hitta på att leka med. Ingen radio, ingen tv. Litteraturen bestod av söndagsskoltidningarna och små böcker där vi varje söndag fick ännu en bild att klistra in i boken.


I Hasselås stora, stora kök fanns ett stort skåp och i botten på detta fanns mängder,som vi tyckte då i alla fall, med vykort och av dessa byggde vi korthus.
Dessutom hände det lite mera där än hemma i Lugnet så vi drog gärna dit fast det var en bit att gå. Döttrarna i huset, fyra till antalet, Kallades rätt och slätt för "hasselåsflickorna" både på den tiden och när vi senare pratade om dem. Det fanns två systrar till men de var gifta och bosatta på annan ort.

Bredvid det stora huset fanns ett mindre hus. Där bodde Lotta.Hon låg till sängs för jämnan. Jag tror att hon var syster till husbonden. Vad det var för fel med henne fick jag aldrig veta, men jag tyckte det var lite spännande att få följa med och ge henne mat. På något vis tyckte jag så synd om henne som låg ensam hela dagarna. Ibland skrek hon, men hon pratade aldrig.Hon var ganska gammal tror jag.

I ladugården fanns en stor tjur som jag absolut inte vågade gå i närheten av. Han släpptes ut ibland och då var det att hålla sig så långt borta som möjligt.

I den stora trädgården fanns grönsaker,bär och frukt. Mest av allt där kommer jag ihåg luktärtorna som doftade så ljuvligt. Och det fanns massor. Kanske var det där min kärlek till just denna blomma grundlades. Jag kan bara inte låta bli att så luktärter varje år. Ibland går det bra. Ibland slår det helt fel.

Jag minns också hur jag fick följa med den ståtliga, fina och varmhjärtade tant Östling, som modern på gården hette, till skogen och plocka blåbär och smultron.
"Kom nu så går vi och plockar ett par liter blåbär till kvällsmat". Så var kvällsmaten ordnad den dagen. Annars var det ofta risgrynsvälling till kvällsmat. Den var så rasande god. Lagom med socker och salt, men så tunn, så tunn. Då menar jag att det var liten mängd risgryn i förhållande till mängden mjölk. Men tänk vilken mjölk! Det gjorde absolut ingenting att risgrynen var få.

Något som var ett stort nöje var att få gå ut på skördefälten med eftermiddagskaffe. Mysigt nedpackat i en stor korg och en stor kaffekokare med hett kaffe i . Och så de där ljuvliga släta bullarna,lite gråaktiga, bakade på oförfalskat vetemjöl. En eller ett par av döttrarna var hemma i köket så jag hade sällskap till åkern. Så trivsamt när alla satt där och drack sitt efterlängtade kaffe. Hela Hasselås andades frid.

Min bror berättade att han bara var nio år när han fick köra ett vedlass från Hasselås till Figeholm. Farbror Östling körde först och min bror kom efter med sin häst och sitt vedlass. Jag ringer ibland till min bror och frågar om sådant han , som var äldre än jag, kan minnas. Igår sa han: "Tänk vad jag har ångrat att jag inte som vuxen tackade för att jag fick vara där." Den sista av hasselåsflickorna levde tills för ett par år sedan och sista året så var min bror hemma hos henne och hälsade på. Kärt för dem båda.

Tant och farbror Östling ska jag berätta mera om senare. Tant Östlings starka Gudstro har haft så stor betydelse för hela vår familj och min tacksamhet är stor. Jag tror att hon levde tills hon var nästan 100 år.

Men nu, kära vänner är det dags för sängen. Jag önskar er alla en GOD Natt. I skolan sjöng vi: " Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer. Och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ned." Tack för att du är med och läser!