Dagen började med att jag tryckte på TV 2 kl tio för att småtitta lite på Gudstjänsten medan jag förberedde mig för att gå till kyrkan. Jag stod upp först men efter ett par minuter sjönk jag ner på en stol och där blev jag sittande hela gudstjänsten. Iklädd morgonrock. Ingen kyrka i dag. Vilken härlig Gudstjänst från Motala, vår närmsta stad under vår tid i Borensberg.
Det blev sjukbesök i stället för kyrka , samt lite matlagning åt ett barnbarn. Liten stund av gemenskap med dotter och måg innan jag var hemma igen och blev sittande vid min kära blogg.
Under krigsåren hade vi Samlingsregering i Sverige. Jag tror att det fungerade bra.
När det gällde ransoneringarna så gick det till så att det meddelades i radio och tidningar vilken vara som skulle bli föremål för ransonering.Efter stängningstid alltså! På den tiden var inte affärerna öppna på kvällar och söndagar. Jag vill minnas att kaffet en tid var fritt men så hände det att rykten en lördag spreds att nu skulle det på nytt bli ransonerat.Året var 1946. Jag blev av chefen skickad till en näraliggande speceriaffär för att köpa kaffe. Där var kö. Tydligen hade ryktet nått flera. Och mycket riktigt. På kvällen fick vi i radion höra att kaffet åter var ransonerat. Annat som skapade problem under kriget var bristen på bensin. Många bilar stod i sina garage under några år. Andra utnyttjade gengasen. En konstig historia. Jag ska nog prata med min bror innan jag skriver något om hur detta fungerade. Men ,som vid tidigare tillfälle, för sent att ringa till en gammal man som ska vakna kl 5 i morgon bittida.
Apelsiner och bananer försvann helt. Icke förty hände det sig att en vän till mig halkade på ett bananskal på en av Oskarshamns gator år 1942. Hon bröt fotleden.
Ingen hade sett en banan på åratal och alla undrade varifrån detta skal kommit. Förklaringen blev att någon sjöman från en utländsk båt ätit en banan och slängt detta skal. Till jul brukade det komma en apelsinbåt och det var en fröjd att få köpa några apelsiner.
Nu för tiden blir det ett fasligt liv om inte allt "är som det brukar vara", men under de här åren gick allt lugnt tillväga. Vad fanns annat att göra? Vi var ju hela tiden osäkra om vår framtid.
Det var att ,om inte blanda bark i brödet, så ändå söka dryga ut de matvaror man fick. Man lärde sig att ta vara på allt man kunde. Även om man kan leva utan kaffe så har ju kaffet en stor social roll och det var mycket knappa ransoner men jag minns hur mamma blandade vetekli med sirap och rostade i järnspisugnen. Ibland brändes det och mamma tog långpannan ur ugnen och sprang ut med den för att minimera den hemska lukten. Andra rostade råg. Gott? Nej!Kakao och te gick ju ej att dryga ut så man fick avstå när kupongerna ej räckte. Tänk så bra vi har det nu! Kan köpa vad vi vill och i hur stora mängder som helst. Vi borde vara tacksamma!!!
Just nu i TV visar man hur stora mängder mat vi slänger och frukt i massor förpassas till soporna. Nej nu får det vara nog för i kväll. Det kolliderade, det här sista. Just nu fick jag SMS att en av våra vänner i Borensberg har avlidit. Jag säger Godnatt till er alla. Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar