måndag 6 februari 2012

Mamma och pappasom nygifta.

Andra världskriget som jag lovade återkomma till får bero så länge. I dag tar jag er med till Snarås , dit mamma kom som piga när hon var 15 år.Jag har tidigare berättat om det. Där i bondköket fick hon lära sig ett och annat. Bl a. berättade hon om att frun i huset var så hemlighetsfull när det gällde kakrecept. Jag tror att det fanns någon mera hjälpreda i hemmet. De skrev i smyg av recepten och tog med sig. Mamma var tjugotvå år och pappa tjugosex när de gifte sig. Nu önskar jag att jag frågat lite mer om hur det gick till. Var vigdes de? Vem vigde dem? Hade de någon liten fest? Var pappa fortfarande bonddräng?

Året efter giftermålet föddes en flicka. Mamma berättade att hon fick bröstböld och att hon var mycket sjuk och fick fraktas till Vimmerby sjukstuga där hon fick stanna någon vecka. Den lilla flickan fick stanna hemma och farmor kom och tog hand om hem och det lilla barnet. Tänk så det var på den tiden! Mamma och barn fick ej följas åt till sjukstugan. Det fick tragiska konsekvenser. Farmor visste väl inte annat än att barnet behövde mjölk och det enda som fanns var ju vanlig komjölk som gavs den lilla flickan. Naturligtvis inte bra.

Mamma kom hem från sjukstugan i glad förväntan att få se sitt lilla barn.
När hon kommit hem bad farmor henne att följa med upp för trappan till övervåningen på det lilla huset. Öppnade dörren till ett litet rum och vad fick mamma se? Jo ,där i en liten kista, som pappa snickrat ihop av några lådbräder, låg hennes första barn. Mamma berättade bara så. Rakt på sak. Berättade ej om smärtan hon måste ha upplevt. Att hon ingenting visste. Några dagar senare bar pappa den lilla lådan till en grav på Misterhults kyrkogård.

Många gånger cyklade vi de två milen från Figeholm till kyrkogården och
såg den lilla grå stenen med namnet"Elin" inristat. Vi åkte aldrig dit enbart för att se graven, utan det var alltid i samband med att vi besökte någon på ålderdomshemmet, som låg nära kyrkan eller kanske hade vi där i trakten någon att
besöka.
Så ensam mamma måste ha känt sig. Inga föräldrar, inga syskon. Kanske att, på den tiden , vänner och grannar stöttade varandra mera. Att man brydde sig.
Men det dröjde inte länge förrän min bror föddes. Honom nämner jag ju om här då och då när jag frågat honom om vad han minns från tid som gått.

Men nu har jag en känsla av att tiden gått så att det är dags att säga farväl för denna gång. Sova är bra och det ska jag göra nu.

Vi ses igen! I Psalm 107 står det:"Tacka Herren ty Han är god och Hans nåd varar evinnerligen." Det gör vi!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar