I går lovade jag att jag skulle berätta om "Svensson i Flyt". Vet ej om Flyt stavades så men det hette så i alla fall. Det var ett original,tystlåten och ingen visste väl egentligen något om honom, en ensamvarg. Min bror berättar att han en mörk höstkväll när han med fotogenlyktan i handen var på väg till Hasselås för att hämta mjölk mötte Svensson på vägen i den mörka skogen. Min bror blev så rädd. Han var väl ej beredd på att de skulle mötas.Kanske just detta att Svensson nästan aldrig sa något gjorde att man var rädd i onödan. Han gjorde aldrig någon något illa och eftersom han inte pratade så skrämde han ju ingen med sina ord. Jag var också lite skraj för Svensson. Men så hände det sig att han varit i affären på "Kanalen" som låg ungefär mitt emellan Lugnet och Missionshuset och inhandlat en vacker burk innehållande karameller. Han såg glad ut när han överräckte den till mej. Jag var fyra år och blev verkligen glad. Karamellerna delade vi rättvist, min bror och jag.Efter detta var jag aldrig rädd för den tystlåtne mannen.
En å rann stilla förbi det uthus där han hade sin boning. Mycket skräp låg runt huset. Han släpade med sig grejer som han hittade. Varifrån han fick pengar visste väl ingen. Inte behövde han så mycket av dem heller eftersom han vandrade runt och fick mat i stugorna, kanske lite kläder också.
Mamma berättade hur han vid ett tillfälle kom in i köket och som vanligt satte sig på kökssoffan. En stor karott med rotmos stod på bordet. Mamma kokade alltid så mycket så det skulle räcka även nästa dag. "Vill Svensson ha lite rotmos", frågade mamma. Svensson sa "jatack" eller kanske bara nickade. Mamma dukade fram tallrik, kniv och gaffel och när han ätit klart sa han "tack" och gick sin väg. Då fanns det ingen rotmos kvar.
Efter en stund kom tant Östling på besök. Mamma berättade hur Svensson varit hos oss och ätit så mycket rotmos. Då fick mamma veta att han kom direkt från Hasselås där de också bjudit på rotmos och han hade ätit lika mycket där. Det ryktades att han efter sådana skrovmål kunde vara utan mat ett par veckor.
På tomten intill hans skjul fanns en sten så stor att den uppskattade vikten rörde sig om ett ton. Hur han fått dit den var det aldrig någon som fick veta.
Efter några år lät kommunen bygga en ny stuga åt honom men jag vill minnas att han inte levde så länge efter det.
Vid "Kanalen"som området runt affären hette fanns en tid ett zigenarläger. De var ganska många, barn och vuxna, men såsmåningom protesterade folket i bygden så de fick åka därifrån. Det hade försvunnit en del höns och annat från gårdarna. Men de åkte iväg med sina hästar och familjer och det blev lugnt i området. Det här är inget som jag minns, men det har berättats för mej.Sant eller ej,vet inte.
När jag senare växte upp och jobbade i Stockholm och kom hem på semester var det
givet att vi skulle cykla till Hasselås och hälsa på. När jag första gången kom dit i sällskap med pojkvännen ställde tant Östling genast frågan:"Är han frälst?".
Han kunde svara ja på det och hon log förnöjd. Hennes omsorg om oss i stort och smått rörde alla plan av våra liv.
Jag kan förstå att det inte var lätt för mamma,som fått växa upp i ensamhet, att skiljas från tant Östling, som givit så mycket av det mamma saknat.
Jag har mest pratat om tant Östling men inte om hennes man. Faktiskt beroende på att om honom finns ej så mycket att säga. Han gick alltid och småsjöng för sig själv och sa inte så mycket. Skötte det han skulle och var med i missionshuset när
det var sammankomster där. Hela familjen var engagerad i församlingen.
På väg till sommarstugan i Figeholm åker vi förbi det lilla missionshuset i Snarås och då säger jag:" Kör sakta!" Så tittar jag på den lilla byggnaden och fylls av stor tacksamhet till Gud för de där evangelisterna från Helgelseförbundet som ledde mamma och pappa in på frälsningens väg,och som de sedan förde vidare till oss barn.
Men nu är det väl dags att återgå till tiden i Figeholm. Där möts vi i nästa inlägg. Till dess, ha det gott och kom ihåg att vi har en stor och kärleksfull Gud som bryr sig om hur vi har det. Och som aldrig sviker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar