Från Bodatorp till Lugnet.

Mammas och pappas första hem hette Bodatorp. Huruvida det var en by eller bara något litet torp vet jag inte. Som jag tidigare berättat, så dog deras första barn, en flicka. Efter ett par år föddes min bror och något år därefter flyttade mamma och pappa till "Lugnet", ca en mil från Bodatorp.Eftersom både jag och mina tvillingsystrar föddes där och jag var mer än fyra år då vi flyttade till Figeholm, så har jag en del minnen kvar från åren i "Lugnet". Jag har tänkt mycket på vad de åren kan ha betytt för mej och hela vår familj.
Anledningen till att jag säger så ska jag återkomma till. Jag var lite sen med att be om hjälp med behövlig information men fick löfte om att få återkomma
om ett par veckor. Då ska jag berätta mera om livet i Lugnet.

Min bror började skolan i Skälsebo i augusti det år han skulle fylla sju, i november. Dit var det en halv mil att gå. Han säger att " då kunde jag läsa vilken tidning som helst". Kanske du som läser detta minns att jag tidigare berättat om mamma som inte fick bli lärarinna utan tvingades att bli s.k. piga, hur hon lärde sina barn läsa innan vi började skolan. " Jag fick fara illa av detta", säger min bror i dag." Jag hade urtråkigt medan de andra barnen stavade och läste". Men vi är överens om att detta "lidande" väl ej kan mätas med att hon ej fick den utbildning som hon blivit lovad en gång.Hennes "lidande" var säkert större ändå!

Ändå klagade hon inte. Bara konstaterade. Så blev det, och gladdes över det som hon hade i sin man och sin familj.

Min bror säger att han ,som bodde längst bort från skolan inte hade så långt till andra skolbarn så vartefter de gick så blev de fler och fler.

På den tiden fanns många "Tattare" Och "Zigenare" som åkte omkring.Jag vet att man i dag kan"åka dit" för att man använder dessa benämningar, men på den tiden hette det så, och det är den tiden jag berättar om....

En dag på hösten kom min bror hem från skolan och berättade hur han på hemvägen blivit omkörd av ett gäng "Tattare" och i den sista vagnen satt några barn och slängde tefat på vägen. Ingen hörde eller såg det. Och min bror och hans kamrater tyckte väl att detta var ett roligt avbrott på hemväg från skolan.

När nästa termin började var det vinter och en dag blev han påkörd av en sparkstötting så illa att det blev ett stort sår på benet. Jag minns när de kom hem med honom och hur hemskt det var. Han fick vara hemma från skolan en hel månad för detta. Varje dag kom hans "Fröken", skjutsad av sin man som var skogvaktare, och behandlade såret, som såsmåningom läktes men ännu minns han hur ont det gjorde när hon tog bort det gamla förbandet för att lägga på ett nytt. Såret skulle naturligtvis ha sytts, men långa vägar till sjukhus gjorde väl att hon försökte göra sitt bästa, vilket hon också gjorde. Såret läktes ju, även om han fick ett djupt långt jack i benet. Det finns fortfarande kvar.

Jag skulle ha skrivit lite mer men blev sittande framför TV. Därför får jag väl avsluta nu, annars blir jag för trött i morgon.

Tycker det är kul att ni läser det jag skriver. Det blir lite stimulans i skrivandet. Nu blir det att ringa till Linn, som ska se till så att det skrivna också blir presenterat på Facebook. Ha det gott. Vi ses på bloggen! Sov i frid och vakna i morgon glada och friska! Det önskar jag oss alla.