Att de kalla vintrarna och kriget råkade sammanfalla tycker jag än i dag är mycket märkligt. Stackars soldater! Många av dem förfrös både händer och fötter.
Men allt har sin tid och efter vintern kommer våren. Också på 40-talet. Jag kan än drömma om våren just i Figeholm. Alla vitsippor, blåsippor, gullvivor liljekonvaljer som vi plockade i mängder. Till mors dag band jag en krans av gullvivor till mamma.
Så sjöng vi:"Mor lilla mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen".
Det värsta med 40-talets krig och kalla vintrar var ju att om än våren kom och gjorde slut på vintern, så tog ju inte kriget slut för det även om ingen behövde frysa.
Men kriget fortsatte och oron fanns där.Skulle Hitler lämna Sverige ifred eller skulle vi också dras in, som våra grannar.Vi undrade.
En dag fick också pappa en inkallelseorder. Skulle infinna sig i Oskarshamn. Han var så fin i den grå vadmalsuniformen och båtmössan. Han blev dagkorpral vilket betydde att han fick ha hand om garderoben och dela ut kläder till de "inkallade". Han trivdes bra med jobbet och var nog tacksam att han var tillräckligt gammal för att slippa tränas i vapenhantering. Det var många år sedan han gjorde värnplikten.
Ibland kom han hem på permission. Betalningen för hans"jobb" fick vi hämta på kommunalkontoret, två gånger i månaden vill jag minnas. Själv fick han någon slant till fickpengar. Har inte full koll på detta.
För att roa Sveriges invånare höll radion igång med en del roligheter som omväxling till alla nyheter om krig och sönderbombade städer. På lördagskvällarna samlades vi i familjen tillsammans med ett par vänner och lyssnade tillsammans. Ibland var också pappa hemma men oftast inte. Särskilt minns jag ett varje lördag återkommande program som hette "Optimisten och Pessimisten", som frambringade många glada skratt. Det var roligare roliga program på den tiden. Nu är ju sällan de roliga programmen roliga. Klura ut detta om ni kan! Men så tycker jag. Sen får ni tycka vad NI vill som kyrkoherden sa.
År 1941 slutade jag den 13 juni sjunde klass. Lite senare på sommaren började
"Skolköket".En kvinnlig fröken från Stockholm var vår lärare.
Nu låg livet framför oss. Hade önskat få vidare utbildning men det skulle dröja ännu många år. Det blev en del jobb som barnflicka innan det stora äventyret började. Det tar vi en annan gång.
I dag har jag planterat fem vindruvsplantor. Det är så roligt att se dem växa upp och sedan ge bort till villaägare eller andra som har plats. Efter 3-4 år har man de första vindruvorna.
Nu känns det att våren är på gång. Det påstås att den har kommit för att stanna. Hoppas! Men mars är inte att lita på. Vi hörs i morgon innan jag gör uppehåll ett tag. Gud är god och älskar oss. Alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar