I dag skulle min syster och jag till Immanuelsträffen hade vi bestämt. Ämne för dagen:" Musikens betydelse för glädjen i livet."Musikpedagog Birgitta Andersson från Linköping höll oss på helspänn denna eftermiddag. Hon är rolig, hon kan sjunga och bjuda på sig själv.
Ingen ny bekantskap för mej eftersom hon, under vår tid på Östgötagården gladde oss med sin sång vid flera tillfällen.Första gången jag hörde henne sjunga var i pingst 1973, då Georg tillträdde sin tjänst inom Östgötamissionen och hon sjöng sången"Vid Genesaret en morgon".Alla visste att han lämnat sin
tjänst inom Frikyrkliga Studieförbundet och som guide i dess reseverksamhet.Med stor inlevelse sjöng hon så det kändes verkligen som ett avstamp. Ett nytt liv på Östgötagården och församlingarna i länet.
Det betydde ej att resorna upphörde helt. Hans semester och andra fridagar användes till guidande av resegrupper också under de kommande åren.
Nu sågs vi igen och så underbart att se och höra henne berätta om sin verksamhet i åldringsvården och främst bland dementa. Hur en gammal sång, som de känner igen får dem att kvickna till.
Skulle gärna berättat från dagens träff men har ju en bit av år 1979 kvar att beta av, så jag ger mig in på detta.NU.
Mrs Farradj, som jag nämnt om i tidigare inlägg kom till oss den 19 juni. Så roligt att möta denna kvinna i vars hem i Ramallah, som vi gästat och som Kerstin och Ulla hade mycket kontakt med under sin tid på "The four homes of mercy" och som Georg vid varje besök i Jerusalem träffade när han såg till att bussen med resenärer åkte dit för ett besök. Efter en veckas vistelse hos oss, då hon också fick träffa hela familjen, skjutsade Georg henne till Stockholm för vidare färd till Palestina.
På midsommarafton var hon med oss till Rimforsa och midsommarfirandet vid Östgötagården. Med bilen åkte vi till olika platser för att visa mesta möjliga av vårt vackra land i försommartid.
Ser i mammas dagbok att vår farbror Folke dog den 20 juni, den siste av pappas syskon och som de sista åren ensam bott kvar i Hörningsnäs. Efter farmors död bodde fem syskon kvar i hemmet. Folke kände sig väldigt ensam efter att ha varit van vid en stor familj och nu var han den som blev sist.
I min fickdagbok ser jag att GladTonlägret startade den 26 juni. Jag har tidigare lovat att berätta om Glad Ton, denna unika företeelse, och ska berätta om detta i nästa inlägg. Risk finns att det blir en lång blogg, och något speciell må jag säga.
Men nu är det dags att sova och det tänker jag göra. En God Natt önskar jag er alla. Sov i stor frid och var inte rädd för Gud vakar över oss. Alltid! Amen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar