Dagen med 7 plusgrader började, som varje söndag med kaffe och bulle. Hade tänkt att åter skippa gudstjänsten och lyssna till Radion. Då ringde telefonen och vännen Stefan undrade om jag ville följa med till kyrkan. Han har ej varit där på några söndagar så jag blev glatt överraskad och sa "ja" på direkten. "Jag kommer om en kvart", sa han.
Oj, så glada många blev över att åter få se Stefan.De hade saknat honom. Han mår inte så bra just nu så det kändes gott för honom att vännerna finns kvar. Så avslutades allt med sedvanligt kyrkkaffe och gemenskap vid kaffeborden.
Hade tänkt göra något ur "att göralistan" resten av dagen. Som vanligt började det som det skulle. Men sedan! Titta! Där fanns ju tre kartonger med kassettband! Hur var det nu? Hade jag sorterat dem? Ah, det var nog osäkert. Förresten kunde jag ju vila ryggen lite efter att ha plockat med kläderna, som skulle upp till vinden innan mörkret kom, så jag kunde väl titta igenom dem. En liten del slängdes, andra sparades för att spelas över till CD. En annan del behövde avlyssnas genast för att hanteras rätt.
Nu sitter jag här och skriver blogg. Kläderna ligger kvar och det är för mörkt att bära dem till vinden.
På bandspelaren avlyssnar jag gamla band. Just nu med Elsemarie och Helena, som sjunger för Raquel som ska fylla år och få många sånger. Vilket år? Vet ej! Kanske 76...
Band efter band rullar på. Orkester och sång från "Stråkfamiljen" på Östgötagården där alla åldrar var representerade. Mycket skratt på bandet.Kanske övningen till den stora festen en av veckans kvällar.
Men nu måste vi till 80talet. De här effektiva flickorna där en del hörde hemma i "Glad ton" eller Kristna Skolgruppen, hade också startat en kör, som de kallade "Frid och Fröjd." Det var märkligt att så duktiga sångare samlats i skolan i Borensberg, samtidigt. De hade regelbundna övningar och de var ute och sjöng i olika sammanhang. Vill minnas att det var Liz, Lill, Elsemarie, Helena, Kerstin och Pernilla. Med risk för att det ej helt stämmer. Ber då om hjälp att rätta till det. Elsemarie är också osäker. Det var så fint att lyssna till dem. De kunde verkligen sjunga så det gick in i hjärtat.
I mammas dagbok ser jag att hon hade besök av sina barnbarn under sommaren men ingen stannade mer än någon vecka.Nu var ju familjerna större, men också fler, och så alla andra, gamla och nya vänner, som helt enkelt bara dök upp då och då. Sjön fanns ju inom räckhåll och bidrog väl också till besöken. Mamma tyckte det var så roligt med alla besök. Hon bakade och bakade och bjöd på både kaffe och mat den sega lilla människan. Aldrig tröttnade eller klagade hon.Hon älskade att ha många omkring sig.
Läste nyss att hon blev sjuk med "frossbrytningar" den 24 januari och den 30 januari står det:" Tack gode Gud att jag fått överleva denna sjukdomsperiod." Dagen därpå gick hon ur sängen och klädde sig för hon "kände sig nu bättre." Sida efter sida i hennes dagbok handlar om hur hon stickade och virkade. Jag måste le emellanåt när jag läser. "Börjat på vantar åt Kerstins pojkar, Joels vantar färdiga, virkat en bit på Ullas duk, Virkar på IngaMajs plastmatta, slutat IngaBrittas långa löpare i dag. Ja, så där var det varje dag.Hade ALLTID något arbete för att inte missa någon tid. Stina städade åt henne så hon kunde använda sin fritid till att besöka, få besök och handarbeta. Alla har vi något som hon tillverkat. Den nyfunna kusinen i Västerås kan berätta om vår mormor att hon också var en "arbetsmyra."
Den 30 maj var det dags för resa nr två till Oberammergau. Hemkomst den 7 juni.
I mina anteckningar står det att jag den 6 juni hade avslutning för min etta och hade lite fest på "Trädgårdstorp" på kvällen. Jag fick en fin ljusstake som avskedsgåva.Dagen efter var det lördag och "Georg kom från Tyskland med ett gäng kaffegäster". En del av resenärerna var nog avlämnade efter vägen och efter kaffet fortsatte bussen till Stockholm, nu utan reseledare.
På måndagen reste han till Stockholm för att på tisdagen åka med en ny grupp till Oberammergau. Då med mej i resegruppen. Om detta må jag tala i nästa blogg.
Nu är dags att sova och jag avslutar med en liten sång till natten:"Det stod en blomma så skön och blid i dikesrenen därhemma vid. Den lilla blomman jag glömmer ej, den himmelsktblåa förgätmigej.Fast utan ord den bilden ger mig bud, det finns en Gud, det finns en Gud. Ty allt det sköna som mitt öga ser, en större tro på Gud mig ger. Nu tackar jag Dig Gud för bönesvaret jag fick i går och som visade att det Du sagt det står fast! Att vandra med Dej är så fantastiskt och jag önskar att många med mej ska prova på den vandringen! Amen! Godnatt, sov gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar