söndag 3 november 2013

Söndag 3 nov. 2013.Tjejträff och Jesushistorier. Lite mer om år 1979

Så blev det söndag. Ingen kyrka för mig. Såg TV kl. 10 och lyssnade till Närradion kl. 11.00. Åsa Högberg predikade. Har hört henne tidigare och gillar att lyssna till henne. Hon är så radikal. Inga kryphål för att göra det lätt för dagens lärjungar. Hon hänvisar till både Jesus och Paulus och vad ett liv som lärjunge innebär.
Men mer hände ju denna dag. Mina två väninnor anlände kl. 13.00 Lunchen åts under livligt samtal. Var ett tag sen sist och vi hör alla tre till den "nyfikna" sorten så det fanns mycket att prata om.
Då jag i somras var på läger i Aneby samlades vi i grupper och berättade "Jesushistorier." Om du, som läser det här, inte tidigare hört uttrycket så ska jag berätta att det handlar om vad vi sett av, eller hört andra berätta om, Jesus och vad Han gör i våra dagar. Jesus lever, som bekant, och genom Den Helige Ande, som Han lämnade till sina lärjungar i samband med Himmelsfärden utförs i dag stora ting utöver hela vår jord.Även i Sverige.
I dag berättade vi "Jesushistorier" för varandra. Vi är mellan 85 och 90 år och har varit med om mycket. Sett utvecklingen i kyrkan och är tacksamma till Gud, som inte givit upp hoppet om kristenheten, trots många misstag som begåtts under årens lopp. Han börjar om på nytt med oss, hittar nya vägar för att vi ska fortsätta att föra Hans kärleksverk vidare.

När väninnorna åkt hem ringde Inga, en nybliven vän, som jag fick kontakt med på bussen för ett tag sedan.Hon ville komma för en fikastund och vi var båda glada för att få träffas och utbyta tankar.

Det har regnat hela dagen.Isak och familjen kom hem från Växjö lite försenade på grund av bilköer efter en olycka på motorvägen. Kerstin med sonhustru och barnbarn har gjort Stockholm denna helg, enligt tradition. Jag är alltid tacksam när resorna fört dem alla hem igen.

Men nu till år 1979, så det hinner ta slut innan 8o börjar. Ser i mina anteckningar att Mrs Faradj kom till Sverige den 12 maj. Chef på "The four homes of mercy" där Kerstin och Ulla jobbade i början av 70talet.Kommer att berätta mera om det besöket. Den 15 maj åkte vi till Figeholm. Dagen därpå fyllde vår älskade mamma åttio år och alla barnen hemma. En oavbruten ström av gratulanter dagen lång. Mamma, som i barndomen kom ensam från Stockholm till Småland hade under årens lopp fått många vänner.Två dagar senare fyllde Ulla år och Elsemarie och jag åkte till Örebro och grattade!
Den 19 maj var det  dags för Georg att åka till Israel för ännu en gruppresa. Den 2 juni kom han tillbaka, denna gång via Göteborg där han övernattade på hotell för att nästa dag ta sig till Skövde där det skulle bli bröllop för IngaBritta och Vidor. Att bruden efter alla år i Brasilien vant sig vid stora fester med mycket folk visade sig nu mycket tydligt. Jag minns ej  antalet gäster men det var betydligt över det vi i Sverige är vana vid. Brudklänningen var sydd i Brasilien eftersom hon var där när Vidor och hon bestämde sig för ett liv tillsammans. Mamma hade bakat mer än 400 bullar och vänner hade bidragit med bakverk. Från Figeholm kom det en hel buss med bröllopsgäster.  340 gäster enligt information jag fått från någon som har bra minne.
Ute var det 30 grader varmt och många levande ljus inomhus!
Ullas och Lennarts Petter, 1 år och 9 månader, var sjuk, med hög feber, otempad.  Ulla satt med honom ute i skuggan av ett träd. Dagen efter, då de tyckte att han kändes "sval", hade han 39,4!

Kerstin med familj kunde tråkigt nog ej vara med för plötsligt drabbades Mikael av påssjuka så de små söta pojkarna fick ingen utflykt till Skövde utan hela familjen fick bli kvar i Örebro, något som kändes svårt för oss alla i familjen. Det är alltid roligast om man får vara tillsammans vid sådana här tillfällen.

Naturligtvis bjöds på småländsk ostkaka. Fattas bara! Om bruden är från Småland är ostkaka ett måste.
(Ärligt talat kör jag själv med den traditionen vid jämna födelsedagar tex.)
Dagen var stekhet. Raquel höll under vigselakten den Brasilianska flaggan, Elsemarie den Svenska.De svettades där de stod i värmen. En liten rolig grej, som vi många gånger påmint oss om var när vårt barnbarn Martin, nyss fyllda tre år, i kyrkan strax före vigseln upptäckte min mamma på bänken framför honom, och talade ljudligt om för henne att" han ännu inte fått vantarna". Hon stickade vantar åt alla de små barnen och han visste att ett par fanns till honom och att jag hade fått dem för att ge till honom. Nu tog han, (denna heta sommardag) chansen  att framföra sitt missnöje över min försumlighet.
Nån ordning ska de va, som Hermansson sa. De som är i min ålder vet vem Hermansson var!

Nej, så fort klockan går. Nu får jag nog låta det stora bröllopet avsluta kvällens blogg. Jag önskar er alla en God Natt. På återseende! En liten sångstrof från Ashrambesöket,"Håll mig nu under Ditt beskydd. Bär mig Gud i Din starka hand" får bli sista ordet i kväll.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar