Ja så blev det söndag.Ingen kyrka. Isak kom åter från sin lantliga vistelse där han haft tillgång till både bad och skog.
Jag har bakat tre sorters kakor och alla blev bra. Det ska bli kafferep i veckan som kommer.Vilodagen tar jag lite när som helst och i dag passade det att baka. Jag såg aldrig mamma baka en söndag. När söndagen kom var ofta tom middagsmaten förberedd.Så var det allmänt på den tiden.Pappa hade hårt arbete och han bhövde, liksom mamma denna dag för återhämtning. Det fanns inte några arbetsfria lördagar på den tiden heller, så folk kopplade verkligen av när söndagen kom.
Prata med Gud kan jag göra jämt,även när jag bakar. Det känns som om jag har semester, jag också, på något sätt.
I dag har det kommit in en kallfront, tillfälligt, endast 14 grader ,mot 25 de senaste dagarna. Det ska bli ändring mycket snart enligt rapportering.
Men nu till Östgötagårdens läger, "Stråkfamiljen". I förra inlägget berättade jag om paret från Uppsala som deltog i orkestern spelande på sina nyckelharpor, vilka fick berättigad uppmärksamhet.
Det var så roligt att se de yngsta deltagarna med sina små fioler. Jag vill minnas att vi hade sexåringar med. En del av de yngre deltagarna var nybörjare och det var festligt att se dem strängt iaktta ledaren och knäppa på strängen i rätt ögonblick. Flera av dessa är i dag musiker på heltid.
Från Örebro kom Gunilla och LarsErik Lauenstein med sina tre flickor. De blev mycket intresserade av nyckelharporna, vilket fick konsekvenser.
Den enda som hade lön för sitt arbete på gården var Georg, som ju var heltidsanställd året runt. Allt arbete utfördes av östgötaförsamlingarnas medlemmar, vad gällde lägren. Extrabesök tog jag hand om, tex predikantkörens boende där några dagar.Till konferenserna ringde jag till "villigt" folk och vi delade sysslorna. Vi hade pensionärer som var bagare och kunde ställa upp när det behövdes. Så många underbara människor det finns! Stämningen var alltid på topp och mycket och god mat lagades.
Stråkfamiljen fick från början sin egen kokerska, som i flera år skötte den sysslan helt suveränt tillsammans med sin man.Ytterligare personer fanns förstås på plats i köket och bagarstugan. Specialrätter var en mycket god fiskrätt och flygande jakob. Dessa maträtter hade sina givna dagar ,år efter år. Fredagens förmiddag ägnades av de ej musicerande till maskfångande inför eftermiddagens fisketävling som försiggick hos en bondfamilj någon mil bort. Vi tog kaffe i termosar, packade stora korgar med bullar och kakor och så for vi i bilar iväg till fisketävlingen och kaffestund i det gröna. Samma i alla år.Det blev så att det hela tiden fanns en stomme av deltagare, som höll noga ordning på att allt gick "schysst" till. Inga onödiga ändringar.
Lördagskvällen var det konsert och den samlade ganska mycket folk från hela länet. Nu spelade orkestern för en tacksam publik. De som ville kunde sedan stanna för fika tillsammans.
Lördagskvällen detta år blev något annorlunda för vår del. Jag var på eftermiddagen i köket och förberedde kvällsserveringen då någon kom springande och bad att få ett handfat och handdukar."Landh har ramlat ner". Oj då! Vad jag naturligt borde ha gjort det gjorde jag inte. Jag stannade kvar i köket där jag var säker på att inte se blod och framför allt inte att se Georg skadad. Jag visste att vi hade sjukvårdskunniga människor i hans närhet och Gud kunde jag tala med och be att allt skulle gå bra.
Jag såg i fönstret att en bil åkte till olycksplatsen och åkte iväg. Fick veta att han fått ett sår i huvudet och var på väg till sjukhuset i Linköping. Jag bad i mitt hjärta till Gud om att allt skulle gå bra.
Precis när konserten skulle börja kom han tillbaka med sex stygn sydda och ett bandage om huvudet. Detta hindrade honom inte från att inta talarstolen, hälsa åhörarna välkomna och leda samlingen, som planerat var.
Vi tackade alla Gud att allt gått bra. Självklart var jag glad över att ha honom åter, nästan helfrisk.
Georg var en ide'spruta och nu hade han fått ett infall om att alla deltagare skulle bjudas på "kaffe på sängen"på söndagens morgon. Jag tyckte det var en befängd ide', men efter alla år med honom förstod jag att det gick ej att stoppa. Dessutom fick han kökspersonalen med på noterna, så nu började det, som i 30 år skulle bli en tradition, vilken deltagarna ej ville ändra på.
Georg var alltid uppe "med tuppen",tog sitt morgondopp i sjön klockan fem eller sex varje morgon och nu var han med i köket och fixade kaffe, saft och bullar. Ett par tre musiker var vidtalade om att gå med i "tåget", som sedan gick runt till de olika logementen,sjungande sången "Gyllne morgon, gyllne morgon, sista natten svunnit hän".Vi sjöng sången om och om igen och dörrarna öppnades av överraskade och förvånade barn och vuxna,som med förtjusning tog emot detta uppvaknande och alla njöt av förplägnaden. Efter denna första gång var det sedan ingen som ville ha söndagsmorgnarna annorlunda. Där fick jag! Kanske ska säga att han varje morgon när han var hemma (utom vår bröllopsdag, som också var hans födelsedag) bjöd mig "kaffe på sängen".
Efter förmiddagsgudstjänsten och middag var det dags att säga farväl, men alla visste att "nästa år Östgötagården!" För vår del blev det sen hemfärd och någon dag hemma innan nästa läger började. Ungefär så förflöt, somrarna de år Georg var anställd i Östgötamissionen.
Det blev mycket i dag men nu har jag format en ram kring en trettioårig tradition så vi vet hur det gick till när "Stråkfamiljen" startade en gång för länge sedan.
Nu har det blivit sovdags och jag önskar över oss alla Guds välsignelse, det tar vi till oss och tackar Gud för denna dag. I morgon lyser solen! Amen.Jag publicerar "osminkat."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar