Så möttes vi till slut! En vanlig tisdag 21 maj 2013.Samma mormor!

I början av mitt bloggande för mer än ett år sedan, berättade jag om min mamma som, genom "Utackorderingsbyrån" i Stockholm, som 7åring skickades från Stockholm till en bondfamilj i Småland, som fosterbarn. Hon fick aldrig mer kontakt med sin mor. När hon berättade, det hon kom ihåg från sin tid i Stockholm, för oss barn' tändes tidigt en önskan hos mej att få veta var mormor fanns. Jag har under årens lopp gjort många försök men först i november 2011 fick jag, vid mitt tredje besök på Stadarkiv i Stockholm, veta var hon bott och var hennes grav finns. Det ögonblick, då en av de anställda gav mig ett papper med uppgift om dödsår och dag (samma år som vi gifte oss) samt namn på orten där hon är begravd, glömmer jag aldrig. Äntligen var sökandet över.Jag var då 84 år. Genom pastorsexpeditionen fick jag veta namn,adress och telefonnummer till mormors två barnbarn och kontaktade dem för att få veta mera om min saknade mormor, som gift om sig och fått nytt efternamn.I detta äktenskap hade hon fått en dotter och en son. Dessa hade blivit förälder till var sitt barn, som alltså är mina halvkusiner av vilka jag i dag träffade Marianne.

 De blev båda chockade då de,genom var sitt, i försiktiga ordalag, skrivet brev fick veta att deras farmor och mormor hade ännu en dotter och flera barnbarn. Sedan dess har vi  i telefon talats vid om att vi skulle träffas. Genom årens efterforskning hade ju jag samlat på mig åtskilliga uppgifter, som de ej visste något om och de, i sin tur, hade  minnen av mormor som var värdefulla för mej att få ta del av.

I dag hämtade Kerstin mig och vi åkte till Västerås för att träffa den ena av mina halvkusiner och hennes man. Vi började med förmiddagskaffe,tittade på foton och lyssnade in berättelsen om vår gemensamma mormor.Båda lika förvånade över att detta möte ej skett tidigare.Jag kunde berätta att mormor  på ett tidigt stadium försökt, men misslyckats med, att få veta var hennes dotter, min mamma, fanns.Det är ju först på allra senaste tiden det blivit enklare att få fram tillgängliga uppgifter.Tydligen ansåg mormor det vara bättre att hålla allt för sig själv, eftersom det, av allt att döma,inte fanns någon, som fått vetskap om denna hemlighet, som mamma utgjorde.
 Jag berättade om mormors fängelsevistelse i Växjö, vilket var en fullständig överraskning för Marianne. Likaså anledningen till vistelsen där. Kerstin och jag, som båda läst polisrapporter och domslut, hade en del förmildrande omständigheter att lyfta fram,som i någon mån dämpade frustrationen. Det vi nu berättade och samtalet som följde väckte förstås många tankar och funderingar till liv hos oss alla tre. Marianne,som levt nära mormor och hört hennes berättelser om sin tidiga barndom och uppväxt hade ju en hel del för oss intressanta saker att dela med sig av.
Märkligt nog tycks det som om mormor från barndomen och åren fram till att hon träffade Mariannes morfar
inte yppat något om sitt liv. En del frågor får man aldrig svar på men besöket gav mig anledning att forska vidare i en del fall. Då meddelar jag på bloggen vad jag fått veta.

Något omtumlad av dagens bedrifter mår jag bäst av att avsluta dagen med de avslutande orden i mormors dödsannons, 1948. "Bliv du min ro, min starkhet, min visdom och mitt råd. Och låt mig alla dagar få leva av din nåd," och sedan gå till nattens vila.