fredag 16 november 2012

Fortsättning och ev. avslut.


          Eftersom det annorlunda året 1961 ej tog slut i mitt förra inlägg, så tar jag upp tråden igen.
Dagen blev mild. Klockan är ½8 och det är fortfarande 6 grader.
Rapport berättar om upptrappade strider mellan  Gasa och Israel. Från Gasa skjuts raketer mot Israel och  Israel fäller bomber över Gasa. Så sorgligt, så sorgligt! Sverigedemokraterna har nu tre "time out" eller "avhopp"på grund av att ett bråk förekom på Kungsgatan i Stockholm. Bråket filmades och först nu har filmen offentliggjorts sedan Expressen fått tag på den.
"Flera hundra jobb försvinner från Trollhättan". Det duggar tätt nu. Befolkningen ökar och arbetslösheten är hög. Må Gud förbarma sig. I Västervikstrakten har folk nu tröttnat på vildsvinen ,som förstör gräsmattor och annan mark.Nu ska de bort enl. Rapport. Alla jägare i trakten ska samlas och skjuta, skjuta tills alla svin är borta. Även i Högskulla härjar de enl rapport därifrån. Ska snart åka dit och kolla!
Milt ska det vara ett tag till, så äpplena får övertäckta ligga kvar på altan ytterligare några dagar.

Det där med brevrazzian i går kväll har tagit en del av min tid i dag.
I ett tidigare inlägg berättade jag om att vi det ödesmättade året 1961 tog en veckas gemensam semester hos mormor i Figeholm.Vi åkte hem till Lesjöfors den 7 augusti. Georg hade permission bara den veckan och reste dagen efter vår hemkomst tillbaka till Arvika. Han skrev genast brev om hur svårt det var att åka tillbaka och hur mycket han redan längtade hem.Återger en del av brevet:" Var gång jag far hemifrån och hit och alldeles särskilt i går, så känner jag det som om en förlamande bedövning skulle sänkas över mig och jag tycker det är som om jag placerades in i ett tomrum, ett vacum, där jag måste vara totalt ensam. Så beskriver han, i väl valda ordalag,  hur brev och telefonsamtal från oss därhemma  är " som en stråle av solljus i regntunga skyar, som syrerik luft när man lider av svår andnöd, som helande balsam i svidande sår!"

Georg , och även jag, såg det här året som en förberedelse för något nytt i våra liv.Georg hade inom sig en av Gud nedlagd längtan efter att en dag få gå in i en heltidstjänst för Guds rike, m.a.ord börja jobba som pastor eller något sådant.Vi pratade bara med Gud och varandra om detta. Hösten innan Georg blev sjuk gick han på Bibelskolan i Filadelfia; Örebro ett par veckor och från en församling i Kalmar hade han då fått förfrågan om han  efter nyår, ett par månader  kunde komma till dem  för att arbeta där tillsammans med församlingens pastor. Eftersom jan. febr. och halva mars är "tysta" månader i en färghandel, så såg vi inga problem med det. Georg såg med glädje fram emot att få "pröva på" det som han innerst längtade efter. Så kom allt det svåra, av skilda slag. Vi stod där och bara undrade vad Gud menade.
Jag hade ju räknat med att ensam ta hand om affären under Georgs bortavaro och det visste jag att jag skulle klara denna korta tid. Nu fick jag ensam  ta hand om affär, barn, ekonomi och postkörning under så lång tid.
Och Georg liggande i Arvika med vetskap om allt, utan att kunna göra något. Breven duggade tätt. Och senare telefon.

I papper jag fått i min hand står det att Georg vid inskrivningen annandag jul 1960 vägde 68,8 kg. Vid utskrivningen 31 aug.1961vägde han 81 kg och var "i väldigt fint skick."

Detta år som vi kallade ett år i Guds skola växte denna förvissning om att Gud hade något i beredskap åt oss. Att genom lidande få lära sig att FÖRTRÖSTA är något som inte för en kristen är något negativt. Gud finns ju alltid med. Lämnar oss aldrig, men som jag tidigare sagt, så tycker jag nog att Han är lite långsam ibland. Men det är Han som ser till att pusselbitarna faller på plats och Hans vilja är att vi ska lita på Honom.

Snart var det dags för höstens Bibelskola i Örebro och Georg åkte dit. Inneboende hos en äldre dam på Engelbrektsgatan. Långt senare skulle vi få veta att denna dam var farmor till vår granne, Ulla Östin.
Från Örebro kom det ofta brev. Han trivdes som fisken i vattnet.  Väl hemma igen hjälpte han till med julhandeln. Skönt för han var så duktig med julskyltningen vilket jag inte var bra på. Men sälja, det kunde jag!
 Nu funkade allt i affären, i motsats till året innan. Så härligt att ha honom hemma frisk och glad. De där kilona de gödde honom med i Arvika fick han dock dras med resten av livet. Fast 80 kg för en vuxen man är väl inte så farligt!
I god tid före jul hämtade han våra vänner Dagny och Henry från Stockholm. Vi hade en trivsam och skön jul tillsammans och gladdes över att ha en pappa som var frisk.Året innan hade han 40 graders feber på julafton. Då var Stina hos oss. Den na jul var hon och mamma i Vimmerby.
Så tog då året slut "till slut". Tack för tålamod, ni som följer bloggen. Får se om jag skriver i morgon. 
Sedan kanske jag tar "time out" några dagar. Men misströsta inte! Det kommer mera.
Tack, o Gud , för vad som varit. Tack för allt vad Du beskär. Tack för tiderna som farit. Tack för stund som inne är. Tack för ljusa, varma vårar. Tack för mörk och kulen höst. Tack för redan glömda tårar. Tack för friden i mitt bröst.
Tack för vad Du uppenbarat. Tackför vad jag ej förstår. Tack för bön, som Du besvarat. Tack för vad jag icke får.Tack för livets hemligheter. Tack för hjälp i nödens stund. Tack för nåd, som ingen mäter . Tack för blodets fridsförbund! Psalmer och Sånger nr261.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar